LinaSofie

Idag har jag varit dum.

Jag är tveklöst konstig.

Det började med att jag åkte med Mikael in till stan halv sju. Jag börjar inte jobbar förrän klockan åtta så jag ber Mikael släppa av mig på Blå Center så jag kan ta en uppiggande morgonpromenad ut på Frösön till jobbet.

Jobbar till klockan tolv. Tar sedan en promenad upp till ATS och kör ett gympass.

Är färdig till halv två. Vad att göra nu tills bussen går 15.20?

PLING! En idé; jag börjar gå hemåt så kan jag hoppa på bussen på vägen någonstans.

Jag börjar traska ut mot Frösön för andra gången idag.

Jag kommer upp på Vallsundsbron. Humöret är fortfarande glatt. Jag tycker att vinden fläktar svalt och jag blir glad av utsikten. Men ack så lång bron är!

Måttligt less då jag kommer till brofästet. Nu tycker jag att jag varit duktig, jag har ju gått över till Annersia. Klockan är bara strax efter två och det slår mig att det kommer att dröja ett bra tag tills bussen kommer.

Jag lunkar vidare, och tänker att "någon jag känner måste ju åka förbi snart, så jag kan lifta hem".

Jodå, efter ett par minuter kommer faktiskt en svart caddy förbi. Han tutar och vinkar. Inser att det är Victor. Jag vinkar tillbaka och hoppas han ser att jag vill ha lift. Nej han tar det som en hejhej-vink. Mitt hopp dör ut lite.

Jag försöker samla mig en aning och tar nya tag. Nu börjar jag trivas med att vara ute och gå.
Jag passerar Böle skola.  Jag filosoferar om allt möjligt, och just då ser jag Daniels bil köra om mig. Nu vinkar jag inte en snäll hej-vink - nu är det ett HALLÅ JAG SKA ÅKA-vink. Han ser nog inte mig eftersom jag är på gångvägen en bit ovanför vägen.

Skit också, det var ju Daniel jag hade gått och hoppas på hela tiden, han är ju alltid ute och ränner.

Nu blir det att vänta in bussen istället. Klockan har ju faktiskt hunnit bli tre.

Jag kommer till Genvalla och möter en mamma med barnvagn och schäfer. Vi hälsar. Varför hälsar man på sådana man absolut inte känner bara för att man är ute på vischan?

Solen tittar fram och jag har ju pulsen uppe, så jag får ta av mig jackan. Jag börjar bli lite trött, men blir glad av att titta ut över Storsjön så jag orkar hålla modet upp ett tag till.

Det är härlig, jag går ju och lyssnar på radion i mitt headset. Nu spelar de Alexander Rybaks hit för tredje gången sedan jag gick ifrån ATS. Det gör mig inte så mycket, jag har inte hunnit lessna på den än.

Nu i ögonvrån ser jag något stort och grönt. Nej! Det är bussen som jag skulle åka med!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag börjar ju bli riktigt trött på att promenera nu.

Återigen måste jag samla mig. Vad har jag gett mig in på? Klockan är alltså ca 15.40 nu. Jag går förbi Målsta busshållsplats.

Vad ska jag ta mig till? Jag förbannar mig själv för att jag inte fyllde på telefonen direkt när pengarna tog slut.

Mikael slutar snart, så jag får hoppas på att han känner igen min arma ryggtavla och stannar för att plocka upp mig.

Jag kommer upp på krönet i Digernäs och ser det jag gruvat mig för hela vägen så här långt - Fannbyrakan. Den är sjukt dryg att åka med bil, hur ska jag klara den nu? Det är bara att bita ihop!

Jag drömmer mig bort under tiden jag går. Klockan börjar närma sig fyra - det märks på trafiken. Det är ingen gemytlig promenadväg från genvalla där gångvägen slutade; antingen går man ute på gruskanten som inte finns, för den är täckt av maskrosor, eller så går man inne på körbanan.

Klockan är 16.10 och jag når äntligen sjuttioskyltarna i Fannbyn. Nu känns det riktigt bra, jag känner mig som hemma. Jag ser en nyckelpiga på backen och ler för mig själv.

Ännu bättre känns det när jag kommer till korsningen till Norderön. Hit går jag alltid på mina vanliga promenadrundor. Nu vet jag exakt hur långt det är hem. Även om Mikael hinner komma ikapp mig nu så tänker jag inte åka.

När jag kommer upp på gårn slänger jag mig ner på gräsmattan. Jag hinner inte andas mer än två andetag så kommer Mikael hem också.

Nu är kroppen sliten. Jag har blåsor på mina lilltår och har redan träningsvärk i båda skinkorna. Vi får se om jag någonsin gör om det.


P.S. Det sämsta med denna dag var att jag glömde stegräknaren hemma.