LinaSofie

Mamma kom in till stan och hälsade på idag. Med sig hade hon julen. Jag glömmer alltid hur mysigt det faktiskt blir med julpyntet; man går och gruvar sig i flera dagar men när väl de röda gardinerna och julduken ligger där den ska är det ju fantastiskt fint.

Igår tog jag fram ett par vinterskor jag inte använt på ett par år. Dom är väldigt fina och jag hade förträngt varför jag inte använt dom.
Idag kom jag på varför dom legat i garderoben de senaste åren.

Alltid lika trevligt att gymma måndagsförmiddagar efter man festat på helgen.
Man kommer till en kvav lokal där ventilationen varit av hela helgen. Fortfarande lätt dehydrerad försöker man jobba upp nån puls. Först tror man att man ska vakna till under uppvärmningen. Sen går man över i att hoppas att benen vaknar till under själva passet. På slutet inser man att hela passet var helt lönlöst men eftersom du har vätskebrist och det inte finns nån luft i rummet får du ändå kämpa på som fan.
Efter träningspasset är du helt slut, mest för att all ork du hade sipprade ut med ilskan du lade ut på att hata musiken dom spelade.
På vägen till omklädningsrummet ropar bruden som jobbar -"ser ut som du körde hårt Sofie!" medans hon tittar menande på din genomsvettiga t-shirt. Man vill bara säga åt henne att svetten kommer av att det är så jävla varmt i hennes lokaler och den sammanbitna minen jag har inte beror på att jag precis köttat i maskinerna, utan på att jag är så jävla irriterad.

Jaja. Nya friska tag imorgon.

Förr i tiden tittade man på solen för att avgöra vad klockan var. Imorse då jag vaknade öppnade jag inte ens ögonen. Jag låg och lyssnade på trafiken utanför; inga bussar på flera minuter och en enda personbil for förbi. -klockan är 09.24 tänkte jag. Jag kollar klockan; 09.25. Är man lite störd eller?!?

Jag bytte familj en sväng. Jag flyttade in i Alsen och bytte efternamn till Forss för en stund.
Det blev en kanonlördag!
Det bjöds på alkohol, fest och en jäkla massa bra folk.

Min vän Jennie har länge snackat om sina alsenfester så då det blev Lördag den 26:e November och bruden fyllde år var det bara att pallra sig bort till Ärsen och festa loss.
Jennie festade på bra. Jag höll en lagom nivå precis på rätt sida av anständighetsstrecket, vilket jag inte lyckats med på väldigt länge, så redan där kändes det som en seger för mig. När man ska på fest med bästa kompisens föräldrar skärper man till sig intalade jag mig.

Revyn lockade fram många härliga skratt och extra nöjd blev vi då både jag och Jennie blev tilldelade ett varsitt äpple av Tomas DiLeva varpå han säger "jag befruktar er" med sin kärleksfullaste röst. För att vara två brudar som inte pysslar med någon form av befruktning alls i vanliga fall blev vi ju fjantigt nöjda.

Efter revyn bjöds det upp till dans så hela bygdegårn gungade och strax var efterfesten hos SnyggClaes ett faktum.
Här förlorade vi en syster i Forssfamiljen.
Emma var trött och fortsatte vägen hem till kojs istället.
Ganska snart hittade jag och äldsta broder Forss varandra och så blev det hemgång även för oss.
Ja, att hoppa in i Forssfamiljen bara sådär är ju inget okomplicerat direkt så vi fortsatte ställa till det för oss genom att gå och lägga oss i minsta brodern Forss, som flytt från byn kvällen till ära, säng.
Sängplatser för extra familjemedlemmar är svåra att fixa, så vi tänkte väl att vi delar som syskon. Typ.
Snart därpå stövlar vår älskade Jennie in i rummet och liksom tonar ner hela situationen och kryper ner i bäddsoffan i hörnet.

På morgonen efteråt vill jag smyga ut och gå på toaletten. Precis utanför sovrummet är tv-rummet. Där sitter pappa Forss och tittar på skidåkning.
Jag går ner för trappen och inser att jennies rum är på nedervåningen och att det egentligen bara är Henke som ska ha sovit där uppe.
Mamma Forss möter mig nere i hallen. Hon spänner ögonen i mig och frågar "nå, vad tyckte du om Alsen nu då?" med ett efterföljande nästan nöjt leende.
-"hehe Alsen var bra", svarar jag med ett lite genant leende och stänger snabbt toadörren om mig. Det kändes lite som hon hade kommit på mig med handen i kakburken.

Väl vid frukostbordet kommer vi på att det är första advent.
Henke har precis köpt hus och renoverat så jag tänkte fråga han "Henke, har du nån..." jag avbryter mig själv, jag kan inte fråga om han fått upp nån adventsljusSTAKE än. Inte efter jag tillbringat natten i samma säng som han.
Syster Emma har fattat hela situationen och fattar vad jag hade tänkt fråga och viker sig av skratt.

Ni kanske inte tror det, men jag åkte från Alsen precis lika orörd och frigid som när jag åkte dit.


En fantastisk helg i Alsen och det känns som jag tillhör familjen.

Skål på den.

Jag insåg idag att jag saknade en klasskompis här i min sjuksköterskeklass. Hon och jag har alltid kommit bra överens. Vi ligger på samma ambitionsnivå (går inte på riktigt alla föreläsningar).
Vi har precis tentat av en skitsvår kurs, en sk. spärrkurs , vilket innebär att om man inte klarar den får man inte börja nästa termin.
Varken jag eller hon klarade den, varpå jag idag skickade ett sms till henne. -fan va vi är dålig!
Man blir så glad av den här människan, jag visste att jag skulle få ett bra svar;
"Haha nä inte dåliga. Det är ju så med oss unga fräscha vi behöver inte stressa. det finns så mycket mer än studier på Mittuniversitetet :) "

Jag måste säga att vi som är lite trögfattade inom den akademiska världen ändå är klok på andra plan.



.

Åh herregud! Jag spelar chers Believe på högsta volym och verkligen gillar det?!
Mina tankar svävar genast tillbaka ca 10(?) år bakåt i tiden då man satt hemma i Skucku och mamma precis köpt ny stereo och poppade Cher så fönsterna skallrade och en annan undrade vad som hade flugit i den galna morsan som gick extra hårt åt på dammsugaren dagen till ära.
Crazy!!

Jag stämmer in i refrängen och hoppas att grannarna inte är hemma!
Vad hände med min trötthet och förkylning som gjorde att jag låg inlindad i långkallingar, morgonrock och dubbla täcken alldeles nyss?

ÅT HELVETE MED FÖRKYLNINGEN -DET ÄR CHER PÅ RADION!!

Här är vi. Jag, Patrik, Kristina, Jonas, Linnea och Ziva



Inga av oss är några riktiga fjällrävar men vi hade gjort det bästa vi kunde gällande packning och utrustning och är redo att dra iväg.





Planen var att gå upp och slå läger i närheten av fjällstationen dag 1, göra ett toppförsök dag 2, vila dag 3 och gå hem dag 4.



BaseCamp



Vi satt där och tvingade i oss extra näringberikad gröt och  fantiserade om sköna sängar och hotellfrukostar men nu efterhand inser man ju att man hade det fantastiskt bra där uppe.





Här mår man gott. Gröt i finvädret och laddar för topptur




Så har vi börjat knata uppöver berget. Mycket vila skulle komma att behövas





Här äter vi lunch på väg upp. Jag vet inte hur vi hade tänkt, för vi visste att toppturen skulle ta ca 10-15 timmar men det här var det enda målet mat vi hade med oss förutom några varma koppen. 




Nu har vi börjat komma upp ett par höjdmeter medans psyket sjunkit ett par nivåer. Vi börjar bli trötta och hungriga och vi vet att dextrosolen och russinen börjar ta slut och vi har ingen mat kvar. Vi vet dock att det är ganska länge kvar till toppen.
Vissa av oss hade ett ”jävlar-anamma” som satte in nu och vi ville nästan öka farten för att, jag citerar, ”komma upp på denhär jävla bergsknallen nångång” medans andra hade börjat fälla en och annan tår och funderade på att vända om.




Med mycket stöttning av varandra fortsatte vi trots allt uppöver. Och tillslut stod vi där och såg ut över världen.




 
Där är den. Sveriges högsta punkt






Underbart. Bara underbart




Det bästa fikat jag någonsin har fikat. Linnea fiskar upp en varsin snickers till oss alla och det visar sig att jonte släpat med sig champange upp. Helt jävla underbart skulle jag vilja påstå.





Sen var det bara att knata neråt igen då. Vädret är fortfarande toppenfint och känslan av att stå högst i Sverige vill liksom inte släppa taget.




På mindre än fem minuter slår dock vädret om och glädjeeuforiet övergår snabbt till en stark oroskänsla. Eftersom vi knatar på och tappar höjdmeter hela tiden klarar vi oss från dimman även om den ligger som ett täcke över oss hela vägen hem.





Toppturen tog 14 timmar och med midnattssolen vände vi lite på dygnet. Såhär morgonpigga var vi kl 14.00 dag tre.
Det hade börjat regna på vägen ner till basecamp och vi hade alla gått ner oss i en å så vi var blöta och visste att vi inte skulle torka även om vi hängde upp alla kläder. Så efter ett snabbt familjeråd konstaterade vi att det var bättre att bege oss hemöver än att stanna kvar på en vilodag. Vi kunde ju stanna och slå läger på vägen om vi blev trötta.



Så trötta och skadade som vi var vid sista fikastoppet har jag nog aldrig varit förut. Fötterna var alldeles trasiga och man var alldeles mör i hela kroppen. Vi trotsade alla lagar och fortsatte hela vägen hem till Nikka ändå. Tanken på att stanna upp och vila fötterna för att sedan måsta tvinga på sig de blöta kängorna och börja gå igen var värre än den smärta vi fick genomleva de sista 5 kilometrarna hem.




Skador. Vissa drabbades värre än andra.




Men alla var trots detta SJUKT nöjda med trippen




Sidärja, så har man knåpat ihop en presentation värd åtminstone 1, kanske 2 högskolepoäng. Larvigt.

Underbara husse och matte!
Vad skulle jag göra utan er.
Igår gjorde jag (dom?) av med min skytteoskuld. Visst har man skjutit prick förr, men bara med luftgevär och 22:or. Igår sköt jag sönder en vartenfylld spolarvätskedunk från OK med Kristinas 6 1/2:a (inte riktigt säker på hur man skriver en sex-å-en-halva). Tänk va kul det var! Sen att jag fega ur och tog 22:an till lerduvan torsten satte upp åt mig är en annan femma.
Jag konstaterade bestört att jag måste börja träna mina armar så jag inte skakar siktet åt helvete i fortsättningen.
Torsten sa att han trodde det skulle bli en jägare av mig också snart. Jag är nästan beredd att hålla med honom.