LinaSofie

Jag visste att jag gjorde rätt när jag plattade håret och sminkade mig efter badet, även fast klockan började närma sig 20. Jag hade en magkänsla som skvallrade om att något bra var påväg att hända.
20.30 ringer telefonen.

En stund senare sitter jag i en Audi med doftgranar och tonade rutor och basen dunkar i magen på coopparkeringen.
Jag kan inte hjälpa att mungiporna åker upp till öronen på mig när accet tar tag i hela min kropp och däcken skriker av iver. Doften av gummi gör mig alldeles varm.
Åh dessa lammkött får mig att känna mig som 17 igen!

Jag vet att det låter töntigt, men inatt somnar jag med ett fjantigt leende på läpparna och hoppas på att vi aldrig växer ifrån det här med motorintresset.

Man kan kanske tycka att österängsparken ser ganska lerig och skitig ut just nu, men man vet ju att även fast denna gräsplätt kommer vara upptorkad, grön och fin där i början på juni, så kommer den ändå att vara jättelortig och blöt ändå. If you know what i mean.
Det är med blandade känslor jag går mot studenttiderna i år.
Jag älskar denna underbara dag där ungdomen firar att dess skoltid är förbi. Solen skiner oftast och flickorna blir så fina när lyckan lyser i deras ögon och grabbarna trugar i sig sin varma och avslagna öl medans ögonen blir mer och mer glansiga av dess alkoholpåverkan. Slipsknutar lossnar lite mer för varje timme som går denna härliga dag, utan oro och nervösa miner -idag festar de som om det inte fanns någon morgondag.

Dagen efter denna lyckans dag vaknar de upp med ångesten över vad de gjorde på rådhustrappan inatt och inser att efter det tarvliga sommarjobbet de lyckats snika åt sig kommer stå arbetslös till hösten.
Redan på studentmiddagen kommer de tröttna på frågan om vad de ska göra till hösten, vad de ska göra med deras liv.
De kommer inse att skoltiden inte alls är över. Snart kommer de måsta välja högskoleutbildning även fast skollusten inte går att återfinna på år och dagar. De går febrilt igenom listan på utbildningar på studera.nu, de vill utbilda sig till nåt som man tjänar ganska bra på, men helst ska utbildningen vara så lätt och kort som möjligt.

Sanna mina ord -jag har själv varit där. Det är fyra år sedan. Fyra år sedan jag satt där, salongsberusad på den övre läktarn i Wargens aula och skulle lyssna på jubelanternas dryga tal och skolans snyggaste brud skulle spela gitarr och sjunga någon trist låt med gråten i halsen.
Man fick inte ha alkohol i aulan, så ganska tidigt under denna högtidens timme, ungefär när jag kände den första svettdroppen rinna nerför min vad från mitt knäveck gick jag ut i korridoren. Där låg redan min älskade klassföreståndare nerhasad i ett hörn. Han hade insett långt före mig att det skulle komma att bli en långdragen avslutning och tagit sitt förnuft till fånga och smugit ut.
Jag hasade ner bredvid honom och bjöd på en cider som jag hade med i min tygpåse.
Det var dags att dricka upp sig innan man skulle kliva upp på flaket som skulle köra oss runt stan, varv efter varv.
Förväntningarna var höga. Idag var dagen som skulle vara den bästa i mitt liv.

Min familj var sen till mottagningen av elever ut från skolan. Jag fick stå där själv och vänta på dem medans jag såg mina klasskamrater tas emot av härliga familjeskratt.
Jag hade inte druckit upp mig tillräckligt, så jag var relativt nykter på flaket.
Vi hade ett fjantigt flak.
Efter flaket skulle familjen äta mat på restaurangen Loftet. Min familj var sen dit också.
På Österäng var det mer poliser än studenter. Och för de stackars studenter som ändå vågade sig dit grävde polisen fram alkoholen på och hällde ut.
I varje liten park runt om i stan kunde man se ungdomar med sina studentmössor på. De satt och hade det trevligt med sina klasskamrater, men någon gemensam stor fest blev det inte för oss alla studenter, eftersom alla gömde sig för polisen.

Dagen som är till för studenterna, dess festande och gemenskap har tagits över av ett gäng partypoopers i uniform och ett par kärringar i röda jackor från sociala.

Iår firar vi studenten för syster nere i Mora.
Först var jag lite bitter över att inte få vara i Östersund och se mina små fadderbarn (för det är dom, dom här 93orna. Jag är ju jessikas syster, jag känner de flesta från hennes gamla klass i svensta, jag har lärt dom allt dom kan och jag har försett dem med alloholhaltiga drycker så länge jag har kunnat), men nu när jag tänker efter så inser jag att studentstaden Östersund redan haft sin storhetstid. Kvar finns bara en död Österäng med tråkiga gubbar på.

Det är på tiden att jag erövrar en ny studentstad. Mora kommer leverera -och gör Mora inte det gör jag det åt dem.

I vanliga fall tar det emot att kliva upp före 05.00 men den här gången visste jag att det var en superbra dag som stundade 36 mil söderöver.
Så vi packade in oss i bilen på lördagsmorgonen och for mot Falun.

Stortysken flög genom kurvor och över gupp. Myrar och kalhyggen swishade förbi utanför fönstren. Patrik körde som om han trodde han ägde en sportbil bara för att den hade S-line, medans Linnea skrek att han skulle sakta ner så hon kunde noppa sina stackars ögonbryn utan att peta ut ögonen med pincetten. I baksätet satt jag i ena hörnet och var i vanlig ordning en snäll ängel medans Danne satt i andra hörnet med kupébånge och fantiserade om Daniel Bodins nackställning.
Samtalsämnena varierade, det var allt mellan 44-mattor och husköp i Loos.
Vi var alla väldigt förväntansfulla och humöret var på topp.
Framme i Falun proppade jag BHn full med 4centiliters absintheflaskor och sedan äntrade vi Lugnets område -Clash Of Nations, nu var vi här!

Man fick springa mellan skotercrossbanan och hoppacken då programmet var väldigt tight och man ville ju ha bra platser på läktarn på båda ställena.
För varje gång vi bytte läktare skrattade vi gott åt alla söta tjejer och fjolliga grabbar som hoppade på sidorna av vägen med sina nya Converse för att undvika leran. Vi vana och lortiga jämtlänningar hade naturligtvis skott på oss storkängorna och gick glatt rätt igenom lervägarna. Så medans 9 996 människor hoppade på grässträngen på sidan av vägen så var vi fyra st som gick på den breda vägen, vi hade gott om plats att stega på så de fina läktarplatserna var säkrade.

Det var med skräckblandad förtjusning man såg Corey Davis och hans grabbar sätta sina backflips och cliffhangers.
Säg vad ni vill, men när Corey gjorde whippen kan jag avslöja att det inte bara var områdets vägar som var kladdiga.

Tillbaka till skotercrossbanan där Jörgen Brink nu skulle göra en uppvisning.
En uppvisning som skulle komma att stå honom dyrt då den sopan tydligen inte förstått naturens egna lagar och bestämmer sig för att köra rakt fram där banan svänger och landar någonstans ute på vischan och kvaddar den lånade skotern ganska duktigt.
Men till hans försvar kan jag erkänna att jag typ gjort samma sak i bob-backen i Persåsen då jag tävlade mot småungarna på 7 år och inte räknade med att jag fick upp sjukt mycket högre fart än dom och rammade det blå säkerhetsnätet ganska duktigt i de flesta svängar.
Det visade sig att kälkåkning var minst lika kul om man låg utanför banan som i banan. Kanske Jörgen Brink tyckte samma sak om skoteråkning?

Sen var det äntligen dags för Emil min Emil att ställa upp sitt åk på startlinjen i finalen och på läktarn satt jag och studsade av nervositet.
Sämre start kan man ju leta efter och min nervositet övergick i ilska. -Kan han inte köra skoter eller?!
Han körde upp sig ett par placeringar till sist och jag behövde tillslut inte skämmas för han. En niondeplats fick duga.

Sista tävlingen på banan var Pro Open och, förlåt för att jag låter gammal, men vafan, vilket oliv det blir av dom där maskinerna. Man önskade ju att man hade peltorkåporna med sig när dom körde.

En sista sväng bort till FSX-banan för att kolla trickgrabbarnas avslut och sen skulle allt vara över. Jag skulle åka till Mora för en myskväll med familjen. Trodde jag.
Tills jag som av en händelse hamnade i Emils buss med en grogg i handen och en skoterbankett i sikte.

Mingel med Sveriges skoterelit och åkare från både Norge, USA och Ryssland var precis vad jag behövde som avslutning på denna vinter.

Absinthen tog slut och jag med den.
Nu är jag hemma på jämtländsk mark igen. Nästan helskinnad och nästan med hedern i behåll.
Nu går vi mot ljusare tider och jag kan inte annat än längta till nästa skotersäsong.

Jag blir inte så glad när jag kommer hem och möts av ett kuvert från statistiska centralbyrån som jag vet innehåller ett häfte med tusen ointressanta äckliga frågor som tar 100 år att svara på. Jag har fått ett sånt förut som jag inte svarade på. Då skickar dom det en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Tills man svarat på det. Så den här gången tänkte jag att jag skulle fylla i den på en gång.
Jag blev glatt överraskad när jag upptäckte att jag skulle svara på Vad jag tyckte om min kommun, och tänkte att nu ska dom jävlarna grillas!

Det slutade med att jag gav min fattiga kommun väldigt höga poäng.
Till min bestörtning har denna undersökning fått mig att uppskatta äckeljävlaovikssidan mer eftersom det är deras förtjänst att vi har något som ens heter nöje i denna kommun. Dom har båda Fröjdholmen och persåsbacken.
Dessutom håller dom på att driva igenom en gruvöppning där borta.
Dom är ju rätt driftig ändå, och det ska jag banne mig ge dom cred för. Nästa gång jag träffar sorken måste jag tala om för han vilken bra kille han är. Det är typ det enda sättet jag kommer på, som jag kan visa min uppskattning genom.

Det är fantastiskt vad fort humöret kan svänga! För 10 min sen hoppade jag omkring av förväntan. Nu skulle jag kunna tänka mig att nita den första stackars människa jag ser, bara för att frigöra lite aggressioner.

Och vädret sen?! Vad fan hände med vädret? Jag som hängt undan dunparkasen och tagit fram vårjackan. Och då slår det om till minusgrader och nysnö?!
Vad är det för jävla värld vi lever i?

Förra veckan fick jag höra -"du ser ut som en filmstjärna".
Igår på kalas fick jag höra att jag var snygg i mina kläder (av tjejer, det betyder mycket mer än om någon full slemmig karl skulle ha yttrat samma fras).
Idag fick jag vänförfrågan av Östersunds Bästa Ligg, (en lista för eliten) höhö.
Jag måste erkänna att självförtroendet är påväg uppåt en smula.

Läste en fjortis twitter nu på morgonen. Det stod: Planka 30 sek får mig att vilja gråta och dö :) :)

Jag gick ner på golvet och körde plankan 60 sek utan att börja gråta och vilja dö.




Idag är en väldigt stor dag för mig.
Jag ska på min första 30årsfest. På en riktig bygdegård med riktiga kompisar.
När jag har varit på fester på bygdegårn förut har det alltid varit med familjen liksom. Nu ska jag dit själv. Det känns så vuxet!

Nu ska jag va sådär härligt rolig. Synd bara att endast mamma kommer förstå vad jag menar.


Jag låg på ett lodjur när jag vaknade i morse. Min första tanke var -jag ligger på lon. Tur att det inte var så för det är ganska kyligt på lon nu för tiden.
Tur att lodjuret var dött iallafall. Hur länge lever löss förresten?

Det är så jobbigt att vara bakis och andas vitlöken man hade på kebaben inatt. Den gör en ännu mer illamående. Usch.


Det skulle bli en fin twitterrad. Utan inspiration till långa blogginlägg är det allt jag har att komma med. Bättre än inget ju.


P.s När jag skrev rubriken ville telefonens autocorrectfunktion ändra "twittrande" till "torterande". Vissa människor tycker nog att det är samma sak.

Trosor som jag köpte i ettan på gymnasiet har jag fortfarande i bruk. Det är sex år sedan. Är det äckligt?
Fantastiskt hur länge Lindex 3för2-trosor håller!

Om jag får välja går jag hellre gågatan än busstorgsgatan. Det är skabbigt vid busstorget. På gågatan luktar det alltid kinamat. Prästgatan är trevligare än kyrkgatan. Jag bor på kyrkgatan. Jag har inga kommentarer på det.


Det var ganska enkelt att säga hejdå till exet då vi gjorde slut. Det var svårare med svärmor. Jag har varit på fika hos henne ikväll. Hon har flyttat, men jag liksom trivs bra med henne, i vilken soffa hon än sitter i.

Igår tänkte jag "blåsten ska fan inte stoppa mig, jag ska se allt positivt, så om jag tar en joggingtur nu med extra motstånd är ju det jättebra".
Idag vaknade jag lite tröttare än andra dagar så jag antar att blåsten tog ut sin rätt.
Så idag tillbringar jag dagen inne.
Vad finns då att göra i en etta på 40 kvadrat utan TV eller internet?
Min blick föll på garderoben och jag började genast gå igenom allt. Jag kunde snabbt konstatera att en shoppingdag skulle ha varit bättre, men folk som känner mig vet att jag hellre lägger pengar på mer onödiga saker än kläder. Så jag antar att jag får gå i mina samma gamla fula trasor som alla andra år.
Men våren är ju ändå fräschhetens tid och när man ser modellerna på Gina tricot- reklamen drar man ju ändå en längtans suck. Men innan jag hunnit suckat klart de gångerna, har jag ändå kommit på att mina lår ändå inte får plats i dessa färgglada stuprörsjeans, hur snygg de än är och innan reklamen är slut har jag alltid beslutat att mina jeansleggings får hålla ett år till.

Tillbaka till garderoben.
Hittade dessa fantastiskt stora jeans i strl 46 som en gång i tiden var försmå för mig. Jag kunde inte låta bli att dra på mig dom. Varje gång jag gör det blandas min förtjusning med min ångest och jag blir påmind om att fetma är en sjukdom som är väldigt svår att bota, om den ens gör det.

En överviktig persons huvudproblem är aptitregleringen; mättnadskänslan är för högt inställd. (som min coach Jenny på itrim sa till mig; "våga vara hungrig Sofie, du kommer inte dö av det")
Det är ju så att en överviktig person som lyckats reducera sin vikt ner till normalvikt har i ett längre efterförlopp ett lägre energibehov än en som ständigt varit normalviktig. Energibehovet mellan dessa två är i vila 20% och vid fysisk ansträngning ca 25%. Förklaringen till detta är att efter en lång tids övervikt har individens metabolism och även individens rörelsemönster blivit anpassat till övervikten, vilket resulterat i ett lägre utnyttjande av energin. Detta förklarar delvis varför en tidigare överviktig person i efterförloppet till en viktnedgång så lätt kan bli överviktig på nytt. Den samlar alltså på sin energin i större utsträckning istället för att göra sig av med den. (mitt favoritkapitel i medicinboken på min sjuksköterskeutbildning handlar om fetma)

Jag konstaterar återigen att det inte är konstigt att man är tjock då alla människor och djur har en impulsmeknism som signalerar både om att spara energi och äta mycket när föda finns och även att förbruka så lite energi som möjligt.


Jag har börjat titta på Biggest Loser på tv igen, det är därför jag blivit så fettfixerad denna vecka

Nu kallar den härigt blommiga byxdressen på mig från garderoben så det är bäst jag fortsätter med kläderna. Det är förvånansvärt hur mycket kläder det får plats i tre skåp.

Tittar ut genom fönstret på denna gråa eftermiddag och tänker att det ser ut som en trist höstdag. Jag blir nästan ledsen och får en tyngd över mina axlar. Sen tänker jag på att jag för ett par timmar sedan var ute och skuttade bland vattenpölarna som bildats av isen som tinar bort och gör att asfalten kommer fram lite mer för varje dag och då blir jag glad igen.

Nu kan man tro att jag ska skriva om internationella kvinnodagen, men nej, jag uppskattar män så mycket, så jag vill inte ens ta upp denna feministdag. Istället väljer jag att berätta om en annan fantastisk dag; Gårdagen.

Spänd av förväntan -okej nu ljög jag, jag var spänd av nervositet och skakade av osäkerhet- rattade jag min stulna bil (ja, det är sant, jag har snott en bil, men den historien får vi höra mer om en annan gång) mot persåsen och den beryktade bob-backen. Jag skulle äntligen få provköra racerkälkarna.
Observandum nr 1; väldigt isigt i backen. Det går fort och bromsa är inget att tänka på.
Observandum nr 2; de blåa skyddsnäten är väldigt slappt uppsatta.
Observandum nr 3; de blåa skyddsnäten är inte så höga.
Observandum nr 4; en tjock vuxen får upp sjukt mycket högre fart än en lillonge. Se obs nr 1 igen.
Observandum nr 5; det spelar ingen roll om man tillbringar mer tid liggandes bredvid bobben än på den -det är fortfarande lika kul.

Det var ungefär allt jag hann observera under den tiden jag var där. Sen ringer telefonen och det är dags för sjuksköterskestudenten att rycka ut till en vän.

Lilla Jennifer ska in på operation och behöver bedövning. Så på en soffa i Vigge hittar jag en -naturligtvis- coollugn Jennifer. Efter lokalbedövningen är satt frågar jag om hon har nån som följer med in eftersom det kommer att vara ganska läskigt. Naturligtvis har järnkvinnan inte det så jag tar på mig att följa med.
Så från bobbacken till sjukhuset for jag. Jag kan faktiskt tro att den resan bob - sjukhus är ganska vanlig faktiskt, och jag uppskattar att jag for in relativt välbehållen.

Operationen gick bra och på kvällskvisten rattade jag hem saaben och en hormonfylld Jennifer utan större problem.

Nu visade det sig att min barndomsvän och andra syster, fröken Sundh var hemma i jämtlandet, så hela den superbra dagen avslutades med en väldans mycket skratt och fula miner nere på Åtorp. Tack för det

Det var bra att jag slipade kanterna på mina skidor innan jag gav mig ut i backen idag;
Det är stockholmarnas sista helg på sportlovet och backarna var väldigt isiga. Jag tänker att rika stockholmare som köper både Audi och stuga/andel i stuga bara för att komma upp och hälsa på i vårat vinterrike en vecka om året borde väl för tusan ha råd att betala en skidkurs också?! Men nej, dom är väl för självgoda för att göra det.

En annan tänkte ju visa sig cool i funparken idag men redan i första hoppet sträckte gammtanten sig och fick fortsättningsvis hålla sig till vanlig hederlig utförsåkning istället.



Nu är det dags att ta farväl av denna underbara dag och blicka framåt mot morgondagen. Det gör jag med ett avsnitt P3 Dokumentär såhär på lördagskvällen (utan att erkänna att jag börjar bli gammal).


På återseende

Att vakta farmen när päronen är bortresta innebär ett stort ansvar; hunden ska matas och rastas, huset ska ses över, blommor ska vattnas och veden ska köras in.
Men jag kände att det var något jag hade glömt. Jag kunde inte säga vad det var, jag trodde magkänslan sa ifrån för att kylskåpet var tomt, men ikväll fick jag sms;et från mamma.

Kaninen som lillasyster fick när hon gick i trean som bara skulle leva upp till tre år, som expediten på djuraffären dyrt och heligt lovade, visade sig leva lite längre än väntat.
Lillasyster går nu i trean på gymnasiet och än är kaninjäveln pigg och rask.
Han heter Zorro och bor nere i källarn på vinterhalvåret och i ena hundgårn på sommaren, vägg i vägg med stövaren. Han glöms lätt bort eftersom ingen i familjen vill ge han kärlek när han bor längst där inne i de mörkaste skrymslena en trappa ner.
Tydligen gillar kaniner att ha det så.
Så med dåligt samvete över att än en gång glömt bort en familjemedlem gick jag ner och hämtade upp den svarta tussen så han fick komma upp i värmen en stund. Jag gav han även mat och vatten så han nu återigen klarar sig ett par dagar.

För övrigt kan nämnas att stövarn idag smet ut på byn, jag fick soppatorsk med fyrhjulingen och det är kallt i huset. Det där med att vara husvakt kanske inte är min grej riktigt.