Ni är för fula för att sitta och hångla utanför munnen
Då vi satt där vid köksbordet med frossa och den härliga odören av bakfylla omslöt oss frågade vi oss -vad hände egentligen?
Lina höll förfesten ut, sen ramlade hon på parkeringen och spydde. Då tyckte jag att måttet var rågat så jag tog och ringde Magnus för skjuts hem. För Lina alltså. Jag och Mickis satte på den rätta charmen och äntrade scenen.
Och kvällen blev som alla andra kvällar; Trevlig men inget mer.
Vad hände sen? Jag vaknade och tänkte "jag ska INTE köra nån bil idag", sen kom jag på att jag hade 41 mil hem.
Det blev ett stopp i Mora för lite systerhäng. Jag tror Jessika märkte att jag var trött för hon gav mig tipset att åka in på donken och köpa en kaffe. Sagt och gjort. Vad händer? Jag spiller ut koppen över passagerarsätet på mammas märsa. Bra jobbat tjejen!
Så. Uppdaterat tills idag. Dagen som än så länge flutit på bra. Undrar ni hur dagen går ihop då man går skola 8.00-16.45 och jobbar 15.00-21.00 men ändå hinner ut och springa mellan? Det undrar jag också, men det går tydligen
Är det konstigt att jag är som jag är?
Idag var det så lyxigt att jag fick åka med mamma in till stan.
När vi åker genom Brunflo möter vi en buss som det står Börön på. Jag frågar då min lilla mamma vart Börön ligger och får svaret "det är väl nån svartskalle som kör och inte kan stava till Bräcke". Fördomsfullt men säkert sant.
Fan vad jag svänger mycket åt det hållet
Japp då har vi en uppdatering.
Vart jag håller hus i helgen? i Daaaaalarna. Och det farliga är att jag trivs som fisken i vattnet
Efter denna brutala vecka tar jag mig en redig grogg och går in i dimman
De tre vännerna och Funäs
Jag har länge undrat varför det går så trögt med skolan nu. Samtidigt som jag tyckt att det varit hur jobbigt som helst har jag tyckt att det egentligen inte borde vara så svårt om man tar det lugnt och metodiskt liksom, för det är inte supersvåra saker vi håller på med.
Det känns ungefär som det är lika nivå som på gymnasietiden.
Så ikväll då jag stog och borstade tänderna kom jag på vad felet var; det som fattas nu, är just mina pinglor från gymnasietiden; Jennie och Emelie.
Dom sitter inte där vid köksbordet eller ligger där i soffan och stämmer in i min klagosång då vi är sen in med ett arbete eller då vi plötsligt kommer på att ´aj, vi borde nog ha pluggat inför det här provet som är i morgon´.
Dom ringer inte och väcker mig lagomt till kafferasten och de följer inte med mig på Via Grande för att äta En God Jävel på lunchen.
Jag saknar också att komma hem efter träning och mötas av en fullproppad soffa av funäsdalingar som gjort sig redo för skräckfilmstittande. De väntar bara på att jag ska ta en snabbdusch och har gärna gjort nå bus, typ lagt makaroner under toasitsen.
Det slog mig idag att vissa av dessa saker skulle man kunna få tillbaka; jag menar, jag får tillbaka lägenheten och Jennie och Emelie lever ju fortfarande. Men det skulle inte vara samma sak längre. Skolkänslan finns inte kvar.
Både Jennie och Emelie går och lägger sig jättetidigt nu för tiden eftersom de båda har jobb. Det är bara jag som fortfarande trampar runt i samma gamla spår och det är nog kanske just därför jag är den som saknar den underbara gymnasietiden mest.
Jag vill skrika Ge mig ett liv! -men vad vill jag ha för liv? Jag trivs bra som det är. Tror jag.
Tentaplugg, vad är det?
Idag går jag runt i min rosa plyshdress och knappar på min telebobba som har ett rosa skal, samtidigt som jag dricker en jordgubb/vaniljsmoothie - känner mig allmänt söt idag faktiskt.
Sura jumpaskor men glad tjej
För andra gången gav jag mig ut på mördarrundan.
Jag hittade nämligen en mycket fin löparrunda förra veckan då jag var ute och sprang i Skucku. Jag tänkte, jag måste vidga mina vyer, jag har sprungit de 4 kilometrarna runt byn under hela min uppväxt, de gånger jag har orkat har jag sprungit två varv, men det måste väl finnas någon annanstans att rasta mina ben. Så jag tänkte outside the box så att säga. Och hamnade i Östberg. Tog skoterspåret över Alaska, kom ut på vägen i Östberg, sprang ner vid Gölin och Ingrid, fortsatte skoterspåret över storvägen och ner på gammelvägen. Första gången jag sprang här, svettig, trött och hängig så hoppade jag fram där på vägen och hamnade mitt i klungan av Berg IKs Herrlag. Tur för mig att inte min största kärlek ever, Jonny Nilsson, spelar kvar där liksom.
Idag då jag sprang denna runda för andra gången alltså, så mötte jag inget herrlag, men jag lovar att jag såg lika trött, svettig och hängig ut, eftersom det nu börjat tina branog, så jag fick ju kämpa som en tok på skoterspåret eftersom jag sjönk ner hela tiden.
Trots sämre före lyckades jag förbättra tiden med hela tre minuter. Jag hade klått det ännu mer om inte jag hade varit tvungen att stå och vänta på en timmerbil längst upp i Östberg. Jag tänkte, ska jag klämma mig förbi medans han står och lastar och satsa på nytt rekord, eller ska jag vänta och sumpa hela löpturen.
Sid fick bestämma; -"nej tack, jag vill leva"
Jag kom dit, blev godkänd, och gick hem
Metodexamination.
Vi har lärt oss en massa roliga saker på skolan på sistone. Äntligen lite sjuksyrragrejer. Idag var det så dags att examineras i endel moment. Då var vi en grupp på ca 20 personer som kom upp på Metodavdelningen på skolan kl 10 i morse. Alla lika förväntansfulla. Examinationen gick till så att man fick följa med en lärare in på ett rum. Där fick man en läkarordination som skulle utföras på en docka. Vi visste sedan innan att det var antingen venöst blodprov, intramuskulär injektion eller katetersättning. Jag personligen hoppades för mitt liv att jag skulle få en katetersättning eftersom 1- jag missade skolan den dagen vi lärde oss injektioner 2- jag är nålrädd 3- det är coolt att säga att man kan sätta en kateter.
Vad händer då klockan 10 uppe på metod? För det första ropar lärarna inte ens upp mig så jag får sitta utanför i korridoren och vänta medans de andra examineras. Tänk er den väntan liksom; jag sitter på golvet med ryggen mot en förrådsdörr och tänker igenom steg för steg hur man gör allt, och regelverken runt dessa ordinationer far omkring i mitt huvud och blir en enda soppa.
Väl inne på rummet kan ni ju gissa vad jag får för ordination -"Olle 661122-8278 har opererat sig och behöver 7,5 mg morfin injektion intramuskulärt". Grattis Sofie!
jaha, jag satte igång och chefade runt där inne då och vips var jag klar. Stört skönt!
Ofokuserad?
Igår på lektionen fick vi tre papper som ska med till våran praktikplats. Det var tre väldigt fina papper med personnummer och annan viktig information. Vi fick höra att vi skulle vara extra rädda om dessa papper för de skulle arkiveras senare. "oj, extra viktiga, bäst jag inte lägger dom i väskan bland mina träningskläder och andra grejor (de e helt sjukt hur mycket smått å gott som får plats i en väska då den e de enda jag har med mig överallt då jag far omkring och inte vet var jag bor) så jag bär dom i handen". Happ. Lägger papperna framme på tavlan efter lektionen medans jag sätter på mig jacka och hänger på mig väskan. Sen går jag. I morse då jag vaknar kommer detta över mig -vart är mina viktiga papper??? Aaaahhhh. Jag har redan fått skäll en gång den här kursen av handledaren för att jag är så slarvig. Börjar kallsvettas då jag ligger där i sängen. Helvete. Sen kommer jag på att dom ligger på tavlan i föreläsningssalen. Börjar kallsvettas ännu mer då jag inser att jag måste gå in dit och kolla idag. Jag måste alltså knacka på dörren till en föreläsningssal för 70 pers, full med nyfikna studenter, gå fram till tavlan och säga typ "jac ska bara kolla en sak". Aaaahhh.
Nåväl. Kommer på skolan idag och ser till min lättnad att salen är tom och längs fram i salen har mina papper fint trillat ner från tavlan och ligger snällt där på golvet och väntar på mig. Sofie räddar situationen igen!
Ibland vill jag bara vinna 50.000 kr i månaden i 50 år, så jag slipper jobba ihop dom varje månad
Det var det värsta vad jag jobbar nu för tiden! Varför ställer jag upp på allt slit undrar jag nu då jag ligger i soffan på jobbet och får fotmassage...
Dagens låt är hur som helst Salem al Fakirs låt
I´m so Happy
Vad gjorde man innan Facebook?
Är man en dålig människa om man skrattar åt en kärring i omklädningsrummet på gymmet? Men hon hade på sig ett par lila shorts ala tidigt 70-tal samt ett löst vitt linne till det samt riktiga 70-tals glasögon. Till detta hade hon dessutom satt på sig ett par vad-heter-det, ni vet, strumpor med gummi under. Alltså inga gympaskor. Det hade varit stört coolt om hon hade gått in för att fixa en cool 70-talslook men detta såg bara ut som hon hade sovit bort -80, -90 och 00-talet och bara vaknat upp idag helt plötsligt. Jag kunde inte låta bli att stirra på henne och skrattet bara bubblade i halsen på mig. Sen ser jag en annan tant som sitter och tittar på mig och jag ser att hon ser att jag försöker hålla mig för skratt och då börjar vi skratta båda två. ___________________________________________________________________________________
slogs av en tanke idag. De va ett namn dom väckte mitt intresse och jag tänkte "dehär måste jag jobba på". Jag har aldrig träffat personen i fråga så det blir en utmaning. Så visar det sig att han inte har Facebook. Hur gör man idag om en person inte har facebook? Visst, jag kan ju kolla upp telefonnr på Eniro, men inte tusan ringer jag upp han; "hej du, eeehh, jag hörde ditt namn och blev lite sugen". Frågade syrran och fick svaret "va?! Hur gör man om han inte har Facebook?" Ingen som vet alltså.
Turen som blev lite längre än väntat
Med Volbeat skrålandes i öronen och ett halvt paket druvsocker nerpackat i fickan skidade jag iväg neröver mot sjön.
Det kändes ganska bra på vägen ner, jag hade bra glid men synd som var var det ju även glid bakåt, men humöret var på topp så jag for vidare.
Kommer ner på sjön och solen står fortfarande högt på himlen så jag tänker att jag måste åka längre än vad jag brukar.
Så jag börjar snedda över sjön mot skoterleden som går över monäset till salsån. Det känns fortfarande alldeles toppenbra med åkningen då jag åkt över monäset men här stannar jag upp en sväng.
Jag börjar undra vart jag är påväg? Jag står där i trälsvika och tittar ut över sjön.
Jag lärde mig en ny funktion på telefonen igår, så jag säger "ring pappa".
-"hej jag tänkte om du kan åka ner till salsån å hämta mig för jag e ute å åker skidor"
-"ne de kan jag inte, jag e i Funäs"(!) (jag förbannar pappa en stund över att ha åkt till Funäs utan mig, jag tror de e en himla bra plats att vara på). Jag tackar pappa för samtalet och lägger på.
"ring Mattias Torstemo"
-"hej, hur långt e de runt monäset?"
-"ja ett par kilometer skulle jag tro"
-"okej, jag provar att runda det med skidor. De e bara du som vet var jag håller hus nu, så hör du inget från mig så vet du vart jag e på ett ungefär"
Och så bar det iväg över okända vatten. Och jobbigt var det. Inte det bästa föret på isen nu.
Står man längst in i viken ser man tydligen inte hela udden, så glad i hågen stakade jag på. När jag kommer till det jag trodde var udden ser jag att det mäktiga näset breder ut sig med sitt massiv ännu längre över sjön.
Här känner jag att det är dags att ta första dextrosolen för att över huvud taget hålla mig från att bryta ihop. För jag känner verkligen hur orken börjar rinna ur mig. Tänk er blåsten som ger sig till känna då man kommer ut på öppet vatten efter man varit i en vik i lä.
Jag skidar och skidar. Jag kan inte med ord beskriva känslan då jag rundar ytterligare en udde och upptäcker att jag verkligen är längst ut. Det vänder nu alltså och jag får nytt hopp om att klara mig ända hem.
Väl hemma på gårn tror jag att jag ska få lägga mig i fosterställning och pusta ut, men möts av ett pack damer som ska ha alpnäringsparty hos mamma(?). Så nu ikväll har jag fått agera försöksperson av hudvårdsprodukter samtidigt som jag suttit och skakat, väl medveten av att det blev alldeles för lite mat idag samtidigt som det blev en förlång skidtur. Sånt bär sig inte.
Skickade ett sms till Torsten då jag kom hem "Nu e jag hemma. Du lurade ut mig på en 2.1 mils tur. Den tackar jag för"
Våga vägra skola då solen skiner!
Till kvart över elva höll jag ut på skolan idag. Sen träffade solskenet mig rätt i ansiktet och längtan ut blev för stor. Jag gjorde en Sofie; sitter i mitten mitten i föreläsningssalen och får för mig att gå. Så alla andra som sitter på samma rad måste resa sig upp för att jag ska komma ut. Sitter nu på bussen hem och tänker ta en tur ner till sjön.
Jag hoppas att CSN inte får för sig att kolla mina studieresultat, får då tror jag nämligen att jag kan kyssa studiebidraget i röven.
Som ett brev på posten
Tänkte att "bara för att jag e jag ska jag väl dra på mig en förkylning nu i dessa härliga vårtider"
Jag älskar vårvintern och vill inte missa den och allt vad den innebär bara för att man är sjuk. Så jag börjar dricka C-vitamin varje morgon. Vad händer? -vaknar upp idag och undrar om jag har råkat trillat ur sängen inatt så jag legat och andas in dammet på golvet, eftersom det är så fett tjockt i näsan. Men nej, det var visst snoooor. Toppenbra!
Min första löptur runt berget
Otroligt härlig joggingrunda utövades runt Frösöberget idag.
Shit va bra det gick. Ibland blir jag så förvånad över mig själv, att jag orkar.
Den startades hemma hos Helena och sedan vidare genom badhusparken för att se mycket hurtig ut bland de solande badgästerna.
Efter det kände jag att fan va mycket kläder jag har på mig, så in på jobbet och lämna ett lager kläder. Och efter det började den härliga stigningen upp för berget. Och som jag kämpade!
Jag höll allvarligt på att dö men för att orka hela vägen tänkte jag "fan va ful du var i spegeln i morse Sofie" så då kände jag att det bara var att kötta vidare.
Väl uppe vid zoo vänder det ju och börjar gå neråt igen så då var det ju bara att frikoppla benen och låta lutningen göra sitt.
Ytterst skön tur alltså. Sjukt nöjd. Sjukt skön känsla när man är svintrött men ändå orkar lyfta upp blicken och upptäcker att man är längst upp på frösön så man har en enastående fin utsikt över sjön och fjällen så man bara vill grina en skvätt av frihetskänslan som attackerar en där uppe. Ahhh. Det blir fler löpturer där vill jag lova.
Jag gillar att Helena har mycket speglar i lägenheten. I morse då jag gick runt i bara trosor och sporttopp hittade jag en godispåse som såg mycket lockande ut. Samtidigt som jag stack ner handen i påsen kollar jag upp och ser mig själv i spegeln. Automatiskt tänker jag "du ska INTE ha något godis idag" och släpper påsen som om den vore glödhet.
Kärleksäventyr på Pantzars Residence
Vaknade inatt av att jag känner hur Helena lutar sig fram mot mig i sängen och tar mig på kinden samtidigt som hon ger mig en puss. Döm av min förvåning liksom. Först tänkte jag "vad gör hon"? Sen tänkte jag "hände det"? Då vi vaknade i morse frågar Helena "pussade jag dig inatt Sofie"?
Hon hade också vaknat ioch med att hon gjorde det och sen undrat "gjorde jag det"? Jag hade tydligen vänt mig om och kollat klockan på telefonen efter detta och då insåg Helena att jag vaknat, och tänkt "ja, det hände".
Är det inte sambokärlek så säg.
Söt tjej köpte ren
Impulsgrejer är det bästa jag vet!
-En fika i Hoverberg blev en afterski på skalet, som blev en drinkkväll på Solo som slutade på Olearys.
Köpte mig en ren igår. En blank nyckelring. Den är starten på min nya lägenhet. Det ska bli ändring. Jag ska göra om. Måste hem och diskutera med byggmästarn bara. Det är han som är mitt störta hinder, farsgubben.
Men det kommer bli bra. Jag är redan nöjd.
Mina läppar tycker om den pirrande känslan
Då jag vet att min käraste ägodel, livskamrat, ögonsten och allmänt kungliga creme, allas våran egen Ultracreme har slutat tillverkas är jag ju ständigt på jakt efter något nytt att fukta mina läppar med. Jag har provat allt. Inget duger som ersättare.
Den dagen min sista Ultracremesburk tar slut tar den med mig i graven.
OM inte denna söta lilla burk är lösningarnas lösning!
Ett litet hopp tändes i mitt hjärta då jag såg den lilla burken på hyllan framme vid kassorna på Willy´s igår. Jag har provat den nu och det blir så härligt friskt på läpparna av den. Liksom pirrar.
Jag ger den en vecka
Snygg brud i ful spegel? (-eller var det tvärt om?)
Jag har alltid sagt att den dagen jag blir snygg på kort ska jag lägga upp en "dagens outfit". Men jag har insett att den dagen aldrig kommer komma....
Ms Feeling Good
Har en såndär härlig känsla i kroppen. Jag kan tänka mig att det är en känsla i stil med känslan då man rökt på. Det är hur som helst i stil med känslan efter man stoppat upp en tandpetare i näsan så man nyser typ sex gånger, då man är lite allmänt borta i huvudet och bara "lever med" så att säga, ögonen bara far.
Aldrig upplevt?? -Nehe.
Det är vid sådana tillfällen man sätter på skön Twilightmusik och lutar sig tillbaka i soffan och bara tänker sig bort bland molnen. Det är precis vad jag gör inatt. Inatt då jag gör nattpass på jobbet.
Dä blåus dä blåus! Je blåus bort!
Stört skönt att det är facking ljust när man vaknar nu för tiden. Sånna här dagar som man åker in till stan från måran i tron om att ha en väldigt viktig föreläsning och sen visar det sig att den är helt onödig och endast håller på en halvtimme blir man lite ledsen i ögat och förbannar skolan för att ha lurat hit en! Detta resulterar i tre timmars dötid tills eftermiddagens (viktiga?) föreläsningar börjar. Hade jag haft träningskläder med mig så hade jag ju varit sjukt nöjd, men det hade jag naturligtvis inte. Jag ska ta lite ansvar, gå på biblioteket och sätta mig med mina studier. Anatomiförsök no3 knackar på dörren.
Härmapa
Är jag en tråkig människa som bara härmar mina vänner? Är jag en osäker människa som aldrig tar egna initiativ?
Jag tatuerade mig på exakt samma ställe som min barndomskompis och jag köper liknande kläder som min jobbarkompis och jag har samma intressen som min gymnasiekompis och jag vill nu hoppa av skolan och börja plugga idrottslärare precis som min bästa kompis. Är det egentligen fel med det? Betyder det inte egentligen att jag ser upp till dessa människor? Att de är mina förebilder? Jag kanske tar det bästa ur varje liten person jag gillar och överför det till mig själv. Att jag tar en liten del av var och en borde ju göra mig till en egen person med en egen personlighet. För jag härmar ju ingen person rakt igenom? Jag är en mix av de bästa personerna jag vet.
Hjärt- och lungräddning på gymmet
Stört konstigt att jag var på metodövning idag och skulle lära mig hjärt- och lungräddning.
Jag höll på där och guppade med min docka. Jag tyckte det gick väldigt bra om jag får säga det själv.
Jag skakade miniAnne (som hon hette) men fick inget svar av henne så jag förstod ju att hon var medvetslös. Jag lutade fram och la mitt öra över hennes mun och näsa men jag kände inte hennes andetag. Jag kände också efter hennes puls på halsen, men hon hade inget hjärta som slog.
Så då skrek jag, högt och tydligt så det ekade över hela Metodavdelningen -"hon har hjärtstopp, ring ambulans! Jag börjar med HLR!".
Och med dessa ord sagda lade jag min ena handlov rakt över bröstbenet på miniAnne och lade sedan andra handen över min första så fingrarna liksom korsades. Sen pressade jag. Och som jag pressade!
Bröstkorgen skulle ner 4-5 cm varje gång, och det mina vänner, tog på krafterna. Jag pressade tills ett klickande hördes i bröstet på henne. Då visste jag att jag hade gjort rätt. 30 gånger tryckte jag ner henne i takt med saturday night fevers "stayin alive" (dom sa att det var helt rätt låt att tänka på medans man höll på).
Sen lade jag två fingrar under hennes haka och tryckte uppåt så hon fick fria luftvägar samt höll för hennes näsa så jag kunde blåsa in luft i hennes lungor. Och såhär höll jag på i två minuter, 30 tryck och två andetag, 30 tryck och två andetag.
Sen bestämde lärarna att hon var räddad så då var det bara att lägga miniAnne i huvudstupa framåtläge och låta henne vara.
"Bra Sofie! Nu har du gjort din goda gärning för idag" tänkte jag, men så fel man hade...
Glad i hågen traskade jag upp på gymmet på lunchrasten.
(och nu kommer vi till delen där jag överdriver för att det ska bli bra läsning)
Jag började med min uppvärmning och kikade runt omkring mig på de övriga hurtbullarna och min blick fastnade på en medelålders gubbe som såg ut att ta i alldeles för hårt. Då jag tittade på han tänkte jag "han måste sluta, han måste sluta!" och efter en kort stund slutade han. Han ramlade ihop på golvet, gubbstackaren!
Och ni kan tänka att nyutbildade HLR-Sofie var snabbt vid hans sida, redo att börja pressa!
Jag hade redan gått igenom rutinerna i mitt huvud flera gånger (kolla medvetande, andning, tillkalla hjälp, starta HLR) medans jag sprang fram till honom. Ivrig som man är ville man ju sätta igång med att pressa bröstbenet på en gång! Jag ville hoppa över att kolla puls, jag ville ju rädda hans liv på en gång!
Snacka om att besvikelsen var enorm då han började kravla och kvida då han låg där på golvet bredvid step-brädan. Det var nästan så jag ville tvinga ner han på rygg och klippa till han så han somna in igen liksom.
Nerå. Det var inte såhär det gick till. Då jag gick upp på gymmet mötte jag ambulanspersonalen i trappan med en bår emellan sig. På den låg gubben å flina mot mig.
-"tagit i förhårt idag?" frågade jag med ett leende.
-"ja tänka sig va?"
-"gött" blev mitt svar och sen var han inne i ambulansen.
Sjukt konstigt ändå att något sådant händer samma dag som jag gjorde HLR på skolan
