LinaSofie

Jag har länge funderat på hur jag ska göra med min numera döda blogg. Inatt var jag med om något som förtjänar ett helt inlägg.

45 minuter in i min vinsömn (i skrivande stund känner jag fortfarande vinet som rusar i mina ådror efter kvällens middagsbjudning) vaknar jag av att stövarn i huset bajsar på mattan i rummet mitt emot.
Jag vet inte exakt vad som väcker mig, men efter en snabb titt på rusan som ligger där är en gissning att det var av dusten som måste ha uppstått då denna enorma bajskorv träffade jorden.
Jag funderar en kort stund över vad jag ska göra i denna minst sagt skitiga situation; Jag ligger än så länge kvar i min säng och har bara sett bajsberget då jag lutat mig ut från sängen och kollat bort över hallen.
Jag och min vinfylla orkar verkligen inte med detta som vad jag tror är ett resultat av en trotsig gammkärring till stövare. Hon har liksom insett att jag är ensam hemma och vill påvisa att hon inte är nöjd med mitt handlande; fått suttit i hundgårn i regnet till klockan två på natten och sen inte ens får en korvskiva då hon kommer in.
Så hon bestämmer sig alltså för att sätta sig och skita på mattan. Man kunde ju kanske önska ett mer moget beteende av en sån gammal dam som faktiskt närmar sig 15 år. 15 år är alltså 103 hundår typ. (Alltså, väx upp, byracka! )
Mer hinner jag inte tänka innan lukten träffar mig i ansiktet som en riktig bitchslap. Den som inte upplevt hundbajs vet inte vad riktig skitodör är för något.
Jag svär en lång ramsa för mig själv innan jag masar mig upp ur sängen och tvingar mig att ta hand om skiten. Stövarn åker ut i hundgårn och jag ska nu försöka somna om.

Det sägs att det tar ca 5 minuter för människan att vänja sig vid lukter så man inte märker de äckliga odörerna längre, men mina egna observationer visar på att fallet är annorlunda.
Detta är andra natten i rad som jag går till sängs med kväljningar.
Imorgon ska jag på Fröjdholmen, nånting säger mig att det blir tre nätter i rad med dessa härliga uppstötningar.

1 maj 2011 fick jag min lägenhet.
Detta innebär att min diskmedelsflaska fyller ett år nu i dagarna. Grattis till den!
Yes är drygt. Det ser ut som den kommer räcka ett par år till.
Jag kan således även konstatera att mitt liv också är ganska drygt. Det kan ju inte hända så mycket på brunstgränd då jag inte ens behöver diska, menar jag.

Förra veckan använde jag min stekspade för första gången som jag fick av syster i julklapp. Den var mycket bra. Jag stekte upp köttfärs som jag sen lade på en hårdbrödsmacka.
När man är själv så ställer man sig inte och gör värsta brakmiddagen, så är det bara.

Efterlyser en sms-kille.
Du ska skicka dagliga sms med små kärleksfulla fraser när jag behöver det, och smått snuskiga sms när jag behöver det.
Du måste finnas där för mig och bekräfta mig dagligen. Jag behöver få känna mig åtråvärd och saknad.
Det finns inget jag gillar mer än att höra sms-signalen och känna vibrationen i fickan.
Du får helst bo långt borta så vi slipper ses så ofta, jag vill mest ha dig för messandets skull.


Hoppas hoppas 0706077996
Eller adda mig åtminstone på rumble "Tullmejs"


P.S. Du får inga nakenbilder, hur mycket du än tjatar.

Hettan från eldkloten värmer mitt ansikte och klacken från Storvreta värma mitt innebandyhjärta bra. Det är synd att inte kais lyckades med samma sak. Det känns tragiskt att åka hem utan poäng. Hem utan sm-guld, även om vi fick ett silver. Jag ska försöka torka tårarna och samla krafter till min norska date i sportbaren. Jag ser fram emot att dränka mina svenska sorger mot hans norska axel.

Till alla escadalovers där ute som läser min blogg (vilket är typ ingen av mina 10 trogna läsare förutom jag själv) kan jag glatt meddela att Escada firar 20-årsjubileum iår. Detta firar de genom att ta tillbaka de tre dofter som sålt bäst under dessa 20 år.
Jag har precis kommit hem från parfymaffärn och är således nersprutad med ljuva vätskor!

Till mina nära och kära vill jag bara ge en vink om att jag önskar mig den blåa flaskan, Island Kiss, i födelsedagspresent eller bara en här-får-du-för-att-du-är-så-go-present.

Vem försöker jag lura? Torrt.
Min medicin gör att min hud blir tunn och ömtålig. Råkade sträcka huden på min baksida av handen genom att knyta min näve väldigt hårt idag. Det resulterade i att den sprack i varenda liten rynka jag har där, så nu ser det ut som jag lider av svår eksem. Antar att det är sånt man får ta.

Vill man vara fin, får man lida pin.

Jag visste att jag gjorde rätt när jag plattade håret och sminkade mig efter badet, även fast klockan började närma sig 20. Jag hade en magkänsla som skvallrade om att något bra var påväg att hända.
20.30 ringer telefonen.

En stund senare sitter jag i en Audi med doftgranar och tonade rutor och basen dunkar i magen på coopparkeringen.
Jag kan inte hjälpa att mungiporna åker upp till öronen på mig när accet tar tag i hela min kropp och däcken skriker av iver. Doften av gummi gör mig alldeles varm.
Åh dessa lammkött får mig att känna mig som 17 igen!

Jag vet att det låter töntigt, men inatt somnar jag med ett fjantigt leende på läpparna och hoppas på att vi aldrig växer ifrån det här med motorintresset.

Man kan kanske tycka att österängsparken ser ganska lerig och skitig ut just nu, men man vet ju att även fast denna gräsplätt kommer vara upptorkad, grön och fin där i början på juni, så kommer den ändå att vara jättelortig och blöt ändå. If you know what i mean.
Det är med blandade känslor jag går mot studenttiderna i år.
Jag älskar denna underbara dag där ungdomen firar att dess skoltid är förbi. Solen skiner oftast och flickorna blir så fina när lyckan lyser i deras ögon och grabbarna trugar i sig sin varma och avslagna öl medans ögonen blir mer och mer glansiga av dess alkoholpåverkan. Slipsknutar lossnar lite mer för varje timme som går denna härliga dag, utan oro och nervösa miner -idag festar de som om det inte fanns någon morgondag.

Dagen efter denna lyckans dag vaknar de upp med ångesten över vad de gjorde på rådhustrappan inatt och inser att efter det tarvliga sommarjobbet de lyckats snika åt sig kommer stå arbetslös till hösten.
Redan på studentmiddagen kommer de tröttna på frågan om vad de ska göra till hösten, vad de ska göra med deras liv.
De kommer inse att skoltiden inte alls är över. Snart kommer de måsta välja högskoleutbildning även fast skollusten inte går att återfinna på år och dagar. De går febrilt igenom listan på utbildningar på studera.nu, de vill utbilda sig till nåt som man tjänar ganska bra på, men helst ska utbildningen vara så lätt och kort som möjligt.

Sanna mina ord -jag har själv varit där. Det är fyra år sedan. Fyra år sedan jag satt där, salongsberusad på den övre läktarn i Wargens aula och skulle lyssna på jubelanternas dryga tal och skolans snyggaste brud skulle spela gitarr och sjunga någon trist låt med gråten i halsen.
Man fick inte ha alkohol i aulan, så ganska tidigt under denna högtidens timme, ungefär när jag kände den första svettdroppen rinna nerför min vad från mitt knäveck gick jag ut i korridoren. Där låg redan min älskade klassföreståndare nerhasad i ett hörn. Han hade insett långt före mig att det skulle komma att bli en långdragen avslutning och tagit sitt förnuft till fånga och smugit ut.
Jag hasade ner bredvid honom och bjöd på en cider som jag hade med i min tygpåse.
Det var dags att dricka upp sig innan man skulle kliva upp på flaket som skulle köra oss runt stan, varv efter varv.
Förväntningarna var höga. Idag var dagen som skulle vara den bästa i mitt liv.

Min familj var sen till mottagningen av elever ut från skolan. Jag fick stå där själv och vänta på dem medans jag såg mina klasskamrater tas emot av härliga familjeskratt.
Jag hade inte druckit upp mig tillräckligt, så jag var relativt nykter på flaket.
Vi hade ett fjantigt flak.
Efter flaket skulle familjen äta mat på restaurangen Loftet. Min familj var sen dit också.
På Österäng var det mer poliser än studenter. Och för de stackars studenter som ändå vågade sig dit grävde polisen fram alkoholen på och hällde ut.
I varje liten park runt om i stan kunde man se ungdomar med sina studentmössor på. De satt och hade det trevligt med sina klasskamrater, men någon gemensam stor fest blev det inte för oss alla studenter, eftersom alla gömde sig för polisen.

Dagen som är till för studenterna, dess festande och gemenskap har tagits över av ett gäng partypoopers i uniform och ett par kärringar i röda jackor från sociala.

Iår firar vi studenten för syster nere i Mora.
Först var jag lite bitter över att inte få vara i Östersund och se mina små fadderbarn (för det är dom, dom här 93orna. Jag är ju jessikas syster, jag känner de flesta från hennes gamla klass i svensta, jag har lärt dom allt dom kan och jag har försett dem med alloholhaltiga drycker så länge jag har kunnat), men nu när jag tänker efter så inser jag att studentstaden Östersund redan haft sin storhetstid. Kvar finns bara en död Österäng med tråkiga gubbar på.

Det är på tiden att jag erövrar en ny studentstad. Mora kommer leverera -och gör Mora inte det gör jag det åt dem.

I vanliga fall tar det emot att kliva upp före 05.00 men den här gången visste jag att det var en superbra dag som stundade 36 mil söderöver.
Så vi packade in oss i bilen på lördagsmorgonen och for mot Falun.

Stortysken flög genom kurvor och över gupp. Myrar och kalhyggen swishade förbi utanför fönstren. Patrik körde som om han trodde han ägde en sportbil bara för att den hade S-line, medans Linnea skrek att han skulle sakta ner så hon kunde noppa sina stackars ögonbryn utan att peta ut ögonen med pincetten. I baksätet satt jag i ena hörnet och var i vanlig ordning en snäll ängel medans Danne satt i andra hörnet med kupébånge och fantiserade om Daniel Bodins nackställning.
Samtalsämnena varierade, det var allt mellan 44-mattor och husköp i Loos.
Vi var alla väldigt förväntansfulla och humöret var på topp.
Framme i Falun proppade jag BHn full med 4centiliters absintheflaskor och sedan äntrade vi Lugnets område -Clash Of Nations, nu var vi här!

Man fick springa mellan skotercrossbanan och hoppacken då programmet var väldigt tight och man ville ju ha bra platser på läktarn på båda ställena.
För varje gång vi bytte läktare skrattade vi gott åt alla söta tjejer och fjolliga grabbar som hoppade på sidorna av vägen med sina nya Converse för att undvika leran. Vi vana och lortiga jämtlänningar hade naturligtvis skott på oss storkängorna och gick glatt rätt igenom lervägarna. Så medans 9 996 människor hoppade på grässträngen på sidan av vägen så var vi fyra st som gick på den breda vägen, vi hade gott om plats att stega på så de fina läktarplatserna var säkrade.

Det var med skräckblandad förtjusning man såg Corey Davis och hans grabbar sätta sina backflips och cliffhangers.
Säg vad ni vill, men när Corey gjorde whippen kan jag avslöja att det inte bara var områdets vägar som var kladdiga.

Tillbaka till skotercrossbanan där Jörgen Brink nu skulle göra en uppvisning.
En uppvisning som skulle komma att stå honom dyrt då den sopan tydligen inte förstått naturens egna lagar och bestämmer sig för att köra rakt fram där banan svänger och landar någonstans ute på vischan och kvaddar den lånade skotern ganska duktigt.
Men till hans försvar kan jag erkänna att jag typ gjort samma sak i bob-backen i Persåsen då jag tävlade mot småungarna på 7 år och inte räknade med att jag fick upp sjukt mycket högre fart än dom och rammade det blå säkerhetsnätet ganska duktigt i de flesta svängar.
Det visade sig att kälkåkning var minst lika kul om man låg utanför banan som i banan. Kanske Jörgen Brink tyckte samma sak om skoteråkning?

Sen var det äntligen dags för Emil min Emil att ställa upp sitt åk på startlinjen i finalen och på läktarn satt jag och studsade av nervositet.
Sämre start kan man ju leta efter och min nervositet övergick i ilska. -Kan han inte köra skoter eller?!
Han körde upp sig ett par placeringar till sist och jag behövde tillslut inte skämmas för han. En niondeplats fick duga.

Sista tävlingen på banan var Pro Open och, förlåt för att jag låter gammal, men vafan, vilket oliv det blir av dom där maskinerna. Man önskade ju att man hade peltorkåporna med sig när dom körde.

En sista sväng bort till FSX-banan för att kolla trickgrabbarnas avslut och sen skulle allt vara över. Jag skulle åka till Mora för en myskväll med familjen. Trodde jag.
Tills jag som av en händelse hamnade i Emils buss med en grogg i handen och en skoterbankett i sikte.

Mingel med Sveriges skoterelit och åkare från både Norge, USA och Ryssland var precis vad jag behövde som avslutning på denna vinter.

Absinthen tog slut och jag med den.
Nu är jag hemma på jämtländsk mark igen. Nästan helskinnad och nästan med hedern i behåll.
Nu går vi mot ljusare tider och jag kan inte annat än längta till nästa skotersäsong.

Jag blir inte så glad när jag kommer hem och möts av ett kuvert från statistiska centralbyrån som jag vet innehåller ett häfte med tusen ointressanta äckliga frågor som tar 100 år att svara på. Jag har fått ett sånt förut som jag inte svarade på. Då skickar dom det en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Tills man svarat på det. Så den här gången tänkte jag att jag skulle fylla i den på en gång.
Jag blev glatt överraskad när jag upptäckte att jag skulle svara på Vad jag tyckte om min kommun, och tänkte att nu ska dom jävlarna grillas!

Det slutade med att jag gav min fattiga kommun väldigt höga poäng.
Till min bestörtning har denna undersökning fått mig att uppskatta äckeljävlaovikssidan mer eftersom det är deras förtjänst att vi har något som ens heter nöje i denna kommun. Dom har båda Fröjdholmen och persåsbacken.
Dessutom håller dom på att driva igenom en gruvöppning där borta.
Dom är ju rätt driftig ändå, och det ska jag banne mig ge dom cred för. Nästa gång jag träffar sorken måste jag tala om för han vilken bra kille han är. Det är typ det enda sättet jag kommer på, som jag kan visa min uppskattning genom.

Det är fantastiskt vad fort humöret kan svänga! För 10 min sen hoppade jag omkring av förväntan. Nu skulle jag kunna tänka mig att nita den första stackars människa jag ser, bara för att frigöra lite aggressioner.

Och vädret sen?! Vad fan hände med vädret? Jag som hängt undan dunparkasen och tagit fram vårjackan. Och då slår det om till minusgrader och nysnö?!
Vad är det för jävla värld vi lever i?

Förra veckan fick jag höra -"du ser ut som en filmstjärna".
Igår på kalas fick jag höra att jag var snygg i mina kläder (av tjejer, det betyder mycket mer än om någon full slemmig karl skulle ha yttrat samma fras).
Idag fick jag vänförfrågan av Östersunds Bästa Ligg, (en lista för eliten) höhö.
Jag måste erkänna att självförtroendet är påväg uppåt en smula.

Läste en fjortis twitter nu på morgonen. Det stod: Planka 30 sek får mig att vilja gråta och dö :) :)

Jag gick ner på golvet och körde plankan 60 sek utan att börja gråta och vilja dö.




Idag är en väldigt stor dag för mig.
Jag ska på min första 30årsfest. På en riktig bygdegård med riktiga kompisar.
När jag har varit på fester på bygdegårn förut har det alltid varit med familjen liksom. Nu ska jag dit själv. Det känns så vuxet!