Det är så skönt att börja dagen med ett leende
Jag tycker mamma är så otroligt snäll då hon sätter igång och dammsuger kl 06.01 då hon vet att jag är ledig.
Jag har förändrats så mycket; vanliga Sofie skulle ha kutat upp, skrikit något i stil med VA FAN HÅLLER DU PÅ MED? ÄRU DUM I HUVUDET?!? och dragit ur kontakten och gett mamma en väldigt auktoritär, svart blick som betydde -det här väntar du med ett par timmar- men imorse då jag vaknade av dammsugarens härliga brummande började jag bara le och tänkte "hon är ju för festlig, min mamma"
Då hon är färdig ropar jag "dedär var inte snäääällt" och sedan skrattar vi båda två.
Sitter för övrigt nere i grottan i sjuksyrrornas hus på campus nu (=datasalen i källaren; en mörk stenlokal med ytterst små fönster uppe vid taket, som menat för att släppa in så lite dagsljus som möjligt bara för att göra pluggandet ännu surare för studenterna)
Det är ju alltid här man hamnar då man har någon rapport eller stort arbete på gång. Och när jag har sådana grejer hängandes över mig, kryper jag in i min egna lilla bubbla och bara, dör känns det som. Jag blir deprimerad! Och att då stuva in mig i en mörk källarlokal är inte smart gjort av mina lärare. Förstår dom inte det?
Ja men det var ju "dags aaatt stiiiiga uuupp :))
