Jag gick in i en mardröm idag
Varför får man alla briljanta idéer när man är själv? I alla år har man suttit och dumförklarat alla dumma människor på skräckfilmer som promt ska gå iväg själv, och vad gör jag idag?? -Får för mig att gå upp till Gammelstuga alldeles själv. Solen lyste ju och jag var vid gott humör, så jag tänkte, varför inte?
Jag tyckte att det var dags att börja leta gamla saker att inreda nya läggan med och gammelstuga kändes ju som nära till hands.
Sagt och gjort. Det kändes som sagt bra i början för solen lyste ju... Gick mot prästkammarn först. Dom säger att det är i det rummet det spökar, men jag är ju en tuff brud! Det är klart att det knakar, det är ju ett gammalt hus. Och det viner i väggarna eftersom det är näst intill storm ute, men jag har ju gett mig fan på att jag inte ska bli rädd -Det är ju ljust ute!
Jag trasslade in mig i lite spindelnät på vägen upp och när jag står i hallen på övervåningen och försöker kladda av mig spindelns helvete hör jag hur en tavla åker i golvet på nedervåningen.
Efter jag har dragit det jobbiga andetaget då man är så rädd att man bara vill försvinna tänkte jag; det hände inte! Ska jag börja hyperventilera eller ska jag börja grina? Jag står och funderar en stund. Tänker; det är ju ljust ute, kom igen nu Sofie! och skärper ihop mig.
Jag börjar smyga ner för trappen igen med ett jävligt stadigt tag om trappräcket samtidigt som jag förbannar mig själv för att jag gett mig iväg ensam.
Äckligt nog ligger det mycket riktigt ett kort på golvet då jag kommer ner i köket igen.
baahhh vilken ilning det gick längs ryggraden på mig. Jag letar febrilt efter något som kan ha orsakat nerrivningen men hittar inget annat än att jag lämnat ytterdärren öppen. Det måste ha varit draget som rev ner det.
Fast besluten om att fortsätta mitt äventyr tassar jag vidare genom huset. Mina ögon far stirrigt omkring och jag tittar mig ofta över axeln för att se efter om det står någon döing i något hörn. Nu är jag framme vid trappen i andra änden av huset. Jag måste medge att trots att jag skärpt ihop mig känner jag mig lite bekymmersam då jag tittar upp mot övervåningen.
Så var jag uppe. Jag tittar in i ett av sovrummen och hoppar till då jag ser en svart skepnad som rör sig i ögonvrån. Jag inser snabbt att det är mig själv jag ser i spegeln som hänger där på väggen och mina tankar glider oavkortat iväg till The Ring-filmen och den långhåriga flickan med vitt nattlinne. Återigen kikar jag mig försiktigt över axeln för att försäkra mig om att hon inte står där.
Äntligen har jag kommit fram till vindsutrymmet där jag tror att det kan finnas bra rekvisita för mitt mission. Jag rör mig ytterst försiktigt över allt bråte som ligger där uppe, dels för att jag är sjukt rädd och dels för att jag har för mig att pappa någon gång har sagt att golvet är jättedåligt här och kan rasa ner när som helst. Han kan ha sagt det för att skrämma iväg oss småungar men jag tar hur som helst det säkra för det osäkra. Jag har öronen vässade hela tiden och jag går som på nålar samtidigt som jag tittar mig över axeln ca 10 ggr/minut. Helt plötsligt rycker jag till som bara faan och jag tror att det även kom ett litet pip från min mun och pulsen som redan låg på stadiga 195slag/min, ökade lätt till 250slag/min. Sen inser jag att pipet var ett sms i min jackficka. Död åt Tengil, jag har aldrig svurit över ett sms från en kille förut.
Wow vilken spökhistoria! Fick jag ut något av äventyret? Förutom en gigantisk adrenalinproduktion hittade jag faktiskt både ett bord och en sänggavel. Men båda i massivt trä, så nästa gång tar jag med mig något muskulöst då jag går dit.
Kommentarer
Postat av: linda
TACK, tack så oerhört mycket för att du gör mitt liv så mycket roligare humlan!!! :)
Postat av: Lina
Att du vågar dig upp dit själv!!! Duktigt gjort, blev rädd av att bara läsa det där ;)
Trackback
