LinaSofie

Efter en hel vecka i staden är det förbannat skönt att vakna till fåglarnas kvitter och någon motorsåg som går långt bort i byn istället för bussarnas brummande och resväskornas rullande utanför mitt fönster.
Det gör som inget att stövaren har tagit upp hela sängen och bäddat ner sig i allt täcke så jag vaknar liggandes i samma ställning som en felvänd ostkrok med endast ett hörn av det stackars täcket på mig. Jag har mitt flickrum på övervåningen och mina päron har börjat med pensionärsfasonerna att de eldar upp till 32 grader "för att inte frysa" så man vaknar halvblöt av svett och omedvetet kippar efter andan ändå.
Egentligen är jag stressad över att måsta hinna packa väskor för en ny vecka i stan men lugnet har kommit över mig på ett skönt sätt och jag funderar på att ta en lite senare buss tillbaka stan istället.
Plötsligt känns renoveringsstress, jobbstress, stress över vad man ska ha på sig och hur man ser ut, och känslan att man hela tiden måste göra något så väldigt långt borta.
Jag tror jag öppnar fönstret och sen somnar om igen.