LinaSofie

Jag har länge undrat varför det går så trögt med skolan nu. Samtidigt som jag tyckt att det varit hur jobbigt som helst har jag tyckt att det egentligen inte borde vara så svårt om man tar det lugnt och metodiskt liksom, för det är inte supersvåra saker vi håller på med.
Det känns ungefär som det är lika nivå som på gymnasietiden. 
Så ikväll då jag stog och borstade tänderna kom jag på vad felet var; det som fattas nu, är just mina pinglor från gymnasietiden; Jennie och Emelie.
Dom sitter inte där vid köksbordet eller ligger där i soffan och stämmer in i min klagosång då vi är sen in med ett arbete eller då vi plötsligt kommer på att ´aj, vi borde nog ha pluggat inför det här provet som är i morgon´.
Dom ringer inte och väcker mig lagomt till kafferasten och de följer inte med mig på Via Grande för att äta En God Jävel på lunchen.

Jag saknar också att komma hem efter träning och mötas av en fullproppad soffa av funäsdalingar som gjort sig redo för skräckfilmstittande. De väntar bara på att jag ska ta en snabbdusch och har gärna gjort nå bus, typ lagt makaroner under toasitsen. 

Det slog mig idag att vissa av dessa saker skulle man kunna få tillbaka; jag menar, jag får tillbaka lägenheten och Jennie och Emelie lever ju fortfarande. Men det skulle inte vara samma sak längre. Skolkänslan finns inte kvar.
Både Jennie och Emelie går och lägger sig jättetidigt nu för tiden eftersom de båda har jobb. Det är bara jag som fortfarande trampar runt i samma gamla spår och det är nog kanske just därför jag är den som saknar den underbara gymnasietiden mest. 


Jag vill skrika Ge mig ett liv! -men vad vill jag ha för liv? Jag trivs bra som det är. Tror jag.