LinaSofie

Jag höll på där och guppade med min docka. Jag tyckte det gick väldigt bra om jag får säga det själv.

Jag skakade miniAnne (som hon hette) men fick inget svar av henne så jag förstod ju att hon var medvetslös. Jag lutade fram och la mitt öra över hennes mun och näsa men jag kände inte hennes andetag. Jag kände också efter hennes puls på halsen, men hon hade inget hjärta som slog.

Så då skrek jag, högt och tydligt så det ekade över hela Metodavdelningen -"hon har hjärtstopp, ring ambulans! Jag börjar med HLR!".

Och med dessa ord sagda lade jag min ena handlov rakt över bröstbenet på miniAnne och lade sedan andra handen över min första så fingrarna liksom korsades. Sen pressade jag. Och som jag pressade!

Bröstkorgen skulle ner 4-5 cm varje gång, och det mina vänner, tog på krafterna. Jag pressade tills ett klickande hördes i bröstet på henne. Då visste jag att jag hade gjort rätt. 30 gånger tryckte jag ner henne i takt med saturday night fevers "stayin alive" (dom sa att det var helt rätt låt att tänka på medans man höll på).

Sen lade jag två fingrar under hennes haka och tryckte uppåt så hon fick fria luftvägar samt höll för hennes näsa så jag kunde blåsa in luft i hennes lungor. Och såhär höll jag på i två minuter, 30 tryck och två andetag, 30 tryck och två andetag.

Sen bestämde lärarna att hon var räddad så då var det bara att lägga miniAnne i huvudstupa framåtläge och låta henne vara.

"Bra Sofie! Nu har du gjort din goda gärning för idag" tänkte jag, men så fel man hade...

Glad i hågen traskade jag upp på gymmet på lunchrasten.

(och nu kommer vi till delen där jag överdriver för att det ska bli bra läsning)

Jag började med min uppvärmning och kikade runt omkring mig på de övriga hurtbullarna och min blick fastnade på en medelålders gubbe som såg ut att ta i alldeles för hårt. Då jag tittade på han tänkte jag "han måste sluta, han måste sluta!" och efter en kort stund slutade han. Han ramlade ihop på golvet, gubbstackaren!

Och ni kan tänka att nyutbildade HLR-Sofie var snabbt vid hans sida, redo att börja pressa!

Jag hade redan gått igenom rutinerna i mitt huvud flera gånger (kolla medvetande, andning, tillkalla hjälp, starta HLR) medans jag sprang fram till honom. Ivrig som man är ville man ju sätta igång med att pressa bröstbenet på en gång! Jag ville hoppa över att kolla puls, jag ville ju rädda hans liv på en gång!

Snacka om att besvikelsen var enorm då han började kravla och kvida då han låg där på golvet bredvid step-brädan. Det var nästan så jag ville tvinga ner han på rygg och klippa till han så han somna in igen liksom.

Nerå. Det var inte såhär det gick till. Då jag gick upp på gymmet mötte jag ambulanspersonalen i trappan med en bår emellan sig. På den låg gubben å flina mot mig.

-"tagit i förhårt idag?" frågade jag med ett leende.

-"ja tänka sig va?"

-"gött" blev mitt svar och sen var han inne i ambulansen.

Sjukt konstigt ändå att något sådant händer samma dag som jag gjorde HLR på skolan