Sura jumpaskor men glad tjej
För andra gången gav jag mig ut på mördarrundan.
Jag hittade nämligen en mycket fin löparrunda förra veckan då jag var ute och sprang i Skucku. Jag tänkte, jag måste vidga mina vyer, jag har sprungit de 4 kilometrarna runt byn under hela min uppväxt, de gånger jag har orkat har jag sprungit två varv, men det måste väl finnas någon annanstans att rasta mina ben. Så jag tänkte outside the box så att säga. Och hamnade i Östberg. Tog skoterspåret över Alaska, kom ut på vägen i Östberg, sprang ner vid Gölin och Ingrid, fortsatte skoterspåret över storvägen och ner på gammelvägen. Första gången jag sprang här, svettig, trött och hängig så hoppade jag fram där på vägen och hamnade mitt i klungan av Berg IKs Herrlag. Tur för mig att inte min största kärlek ever, Jonny Nilsson, spelar kvar där liksom.
Idag då jag sprang denna runda för andra gången alltså, så mötte jag inget herrlag, men jag lovar att jag såg lika trött, svettig och hängig ut, eftersom det nu börjat tina branog, så jag fick ju kämpa som en tok på skoterspåret eftersom jag sjönk ner hela tiden.
Trots sämre före lyckades jag förbättra tiden med hela tre minuter. Jag hade klått det ännu mer om inte jag hade varit tvungen att stå och vänta på en timmerbil längst upp i Östberg. Jag tänkte, ska jag klämma mig förbi medans han står och lastar och satsa på nytt rekord, eller ska jag vänta och sumpa hela löpturen.
Sid fick bestämma; -"nej tack, jag vill leva"
