LinaSofie

              

Med Volbeat skrålandes i öronen och ett halvt paket druvsocker nerpackat i fickan skidade jag iväg neröver mot sjön.
Det kändes ganska bra på vägen ner, jag hade bra glid men synd som var var det ju även glid bakåt, men humöret var på topp så jag for vidare.
Kommer ner på sjön och solen står fortfarande högt på himlen så jag tänker att jag måste åka längre än vad jag brukar.
Så jag börjar snedda över sjön mot skoterleden som går över monäset till salsån. Det känns fortfarande alldeles toppenbra med åkningen då jag åkt över monäset men här stannar jag upp en sväng.
Jag börjar undra vart jag är påväg? Jag står där i trälsvika och tittar ut över sjön.

Jag lärde mig en ny funktion på telefonen igår, så jag säger "ring pappa".
-"hej jag tänkte om du kan åka ner till salsån å hämta mig för jag e ute å åker skidor"
-"ne de kan jag inte, jag e i Funäs"(!) (jag förbannar pappa en stund över att ha åkt till Funäs utan mig, jag tror de e en himla bra plats att vara på). Jag tackar pappa för samtalet och lägger på.
"ring Mattias Torstemo"
-"hej, hur långt e de runt monäset?"
-"ja ett par kilometer skulle jag tro"
-"okej, jag provar att runda det med skidor. De e bara du som vet var jag håller hus nu, så hör du inget från mig så vet du vart jag e på ett ungefär"

Och så bar det iväg över okända vatten. Och jobbigt var det. Inte det bästa föret på isen nu.
Står man längst in i viken ser man tydligen inte hela udden, så glad i hågen stakade jag på. När jag kommer till det jag trodde var udden ser jag att det mäktiga näset breder ut sig med sitt massiv ännu längre över sjön.
Här känner jag att det är dags att ta första dextrosolen för att över huvud taget hålla mig från att bryta ihop. För jag känner verkligen hur orken börjar rinna ur mig. Tänk er blåsten som ger sig till känna då man kommer ut på öppet vatten efter man varit i en vik i lä.

Jag skidar och skidar. Jag kan inte med ord beskriva känslan då jag rundar ytterligare en udde och upptäcker att jag verkligen är längst ut. Det vänder nu alltså och jag får nytt hopp om att klara mig ända hem.


Väl hemma på gårn tror jag att jag ska få lägga mig i fosterställning och pusta ut, men möts av ett pack damer som ska ha alpnäringsparty hos mamma(?). Så nu ikväll har jag fått agera försöksperson av hudvårdsprodukter samtidigt som jag suttit och skakat, väl medveten av att det blev alldeles för lite mat idag samtidigt som det blev en förlång skidtur. Sånt bär sig inte.

Skickade ett sms till Torsten då jag kom hem "Nu e jag hemma. Du lurade ut mig på en 2.1 mils tur. Den tackar jag för"