LinaSofie

Det började idag då jag såg fotbollen ligga där mitt på gräsmattan då jag kom hem från skolan. Snabbt av med härddasböxan (eh, mjukisbrallan var det visst) och på med shortsen och foppatofflor.
Det var hur länge sen som helst jag spelade fotboll eller ens rörde vid den runda materian av skinn, så lyckan som väller upp ur mig är enorm då jag lägger min fot mot bollen.
Och sen var jag igång.
En timme senare har jag tagit nytt jonkrekord men känner att det inte räcker. Jag vill spela med andra människor! Hur göra?
Kollar facebook. Man kan bli förvånad av hur få människor som är inloggad hemifrån. Efter en snabb översikt ser jag att alla mina gamla bollvänner har emigrerat från orten. Så då står jag där själv med min älskade boll i handen och svär för mig själv.
Jag har ett sista alternativ, så jag springer upp för slänten och kollar till granngårn som är full av små grabbar, det måste ju vara ett rätt säkert kort, tänker jag. Men icke!

Kanske var det bra att jag inte kunde lira någon riktig match med tanke på min king-size-dubbel-influensa som jag blev nersmittad med i helgen. Dumt kan man tycka, men kollar man korten från helgen kan jag ändå tänka "lätt värt en förkylning när man har varit där". (inga vidare kommentarer på den)

Nu till kärnan för dagens inlägg:
Då jag inte fick någon fotbollsvän ringde jag ett snabbt samtal till min allt-i-övrigt-vän Jennie Forss. Efter lite övervägande kom vi fram till att vi kör en parkfylla i björkbacka på lördag. Lite pizza, lite fotboll, lite nakna muskulösa överkroppar förhoppningsvis, och ett jävla glädjeeufori!
Det kommer bli alldeles underbart tror jag. Det tror Forssan också. Däremot tror vi inte det blir så roligt om inga  andra behagar komma. Så veckans mission blir att ragga folk.

Så det är bara att ställa upp gott folk!