Fröjdholmen är ingenting för veklingar
Så har äntligen sommaren kommit och knackat på dörren. Häggen har slagit ut och premiären på fröjdholmen har genomförts.
Så vad hände egentligen i helgen?
Förutom att jobba 9-21 både lördag och söndag hanns det alltså med festligheter på sämmersia sjön. Bra jobbat utan att ens ha tillgång till fortskaffningsmedel kan man tycka! Jag måste erkänna att Ovikssidan inte riktigt är min favoritplats på jorden. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig illa till mods så fort jag sätter ner fötterna på smutsig mark.
På fredagen bjöd min dieselkvinna, fröken fräken Saur upp till fest. Aldrig förr har jag skådat ett rockabillyband uppträngda i ett vardagsrumshörn men man ska ju inte bli brydd då vi talar om familjen Saur.
Så var det det där med att jobba också. Det var inte det lättaste att fixa skjuts in till stan fram på småtimmarna tidigt en lördag morgon. Men skam den som ger sig. Halv fem ramlar jag in på jobbet på Frösön och dimper ner i joursängen. kl 08.50 knackar nattpersonalen mig på axeln och frågar om jag inte ska ha en kopp kaffe och börja mitt nätta arbetspass.
Opepp som få sitter jag under lördagen och tittar på klockan då den tickar vidare mot kväll och paniken över fröjdholmenpremiär börjar komma. Sjukt osugen på Oviken.
Men att ta sig i kragen brukar vara lite av min specialité och peppet kommer då min goda arbetskollega jobbar upp mig ur den sköna fåtöljen med lite dansbandmusik. Jag boostar med dubbel dos activizer och trycker i mig två rosenrotpiller. Jag vet inte om jag eller brukarna var gladast då jag skruvade upp stereon på max och dansade runt i underkläder. Klockan blev så 21.00 och jag blev frisläppt från jobb ett par timmar.
Vad ska vi då skriva för klatchigt om fröjdholmen, Oviksbornas älskade kärleksnäste?
Ska man på Fröjdholmen ska man vara full som en kastrull så man slipper se all bedrövelse.
Men jag ska väl inte klaga allt förmycket. Jag fick ju trots allt ta del av något så speciellt att jag inte kan sätta orden på det. Efter sisådär 12 års drömmande fick jag vad jag ville.
Men nästa gång det är fest på holmen ska jag inte ha så höga förväntningar.
Oviken kan varken prestera eller leverera på önskvärt sätt.
Det är bara att konstatera - jag saknar mitt älskade vemdalsskal och vetskapen om att säsongen där uppe precis har avslutats gör att det skär i hjärtat så det gör ont.
Så vad hände egentligen i helgen?
Förutom att jobba 9-21 både lördag och söndag hanns det alltså med festligheter på sämmersia sjön. Bra jobbat utan att ens ha tillgång till fortskaffningsmedel kan man tycka! Jag måste erkänna att Ovikssidan inte riktigt är min favoritplats på jorden. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig illa till mods så fort jag sätter ner fötterna på smutsig mark.
På fredagen bjöd min dieselkvinna, fröken fräken Saur upp till fest. Aldrig förr har jag skådat ett rockabillyband uppträngda i ett vardagsrumshörn men man ska ju inte bli brydd då vi talar om familjen Saur.
Så var det det där med att jobba också. Det var inte det lättaste att fixa skjuts in till stan fram på småtimmarna tidigt en lördag morgon. Men skam den som ger sig. Halv fem ramlar jag in på jobbet på Frösön och dimper ner i joursängen. kl 08.50 knackar nattpersonalen mig på axeln och frågar om jag inte ska ha en kopp kaffe och börja mitt nätta arbetspass.
Opepp som få sitter jag under lördagen och tittar på klockan då den tickar vidare mot kväll och paniken över fröjdholmenpremiär börjar komma. Sjukt osugen på Oviken.
Men att ta sig i kragen brukar vara lite av min specialité och peppet kommer då min goda arbetskollega jobbar upp mig ur den sköna fåtöljen med lite dansbandmusik. Jag boostar med dubbel dos activizer och trycker i mig två rosenrotpiller. Jag vet inte om jag eller brukarna var gladast då jag skruvade upp stereon på max och dansade runt i underkläder. Klockan blev så 21.00 och jag blev frisläppt från jobb ett par timmar.
Vad ska vi då skriva för klatchigt om fröjdholmen, Oviksbornas älskade kärleksnäste?
Ska man på Fröjdholmen ska man vara full som en kastrull så man slipper se all bedrövelse.
Men jag ska väl inte klaga allt förmycket. Jag fick ju trots allt ta del av något så speciellt att jag inte kan sätta orden på det. Efter sisådär 12 års drömmande fick jag vad jag ville.
Men nästa gång det är fest på holmen ska jag inte ha så höga förväntningar.
Oviken kan varken prestera eller leverera på önskvärt sätt.
Det är bara att konstatera - jag saknar mitt älskade vemdalsskal och vetskapen om att säsongen där uppe precis har avslutats gör att det skär i hjärtat så det gör ont.
Kommentarer
Trackback
