Väcker gamla minnen till liv
Vi är ett kompisgäng från Hackås/Svenstavik.
För en tid sedan fick en av oss njurcancer, en annan gjorde slut med killen och en tredje blev deprimerad, ungefär.
Vi konstatrerade hur som helst att livet inte alltid blir som man tänkt sig.
Jonas hade försökt tagit sig upp på Kebnekaise en gång förut. Då var han ung och orkade inte hela vägen. Detta hade gnagt i han sedan dess och vi kände alla att Nu var rätt tidpunkt för att ta tag i detta igen.
Så i Maj 2o11 packade vi in folk och hund i bilen och drog till Kiruna/Nikkaluokta för att knata upp på Sveriges högsta berg.
Här är vi. Jag, Patrik, Kristina, Jonas, Linnea och Ziva
Inga av oss är några riktiga fjällrävar men vi hade gjort det bästa vi kunde gällande packning och utrustning och är redo att dra iväg.
Planen var att gå upp och slå läger i närheten av fjällstationen dag 1, göra ett toppförsök dag 2, vila dag 3 och gå hem dag 4.
BaseCamp
Vi satt där och tvingade i oss extra näringberikad gröt och fantiserade om sköna sängar och hotellfrukostar men nu efterhand inser man ju att man hade det fantastiskt bra där uppe.
Här mår man gott. Gröt i finvädret och laddar för topptur
Så har vi börjat knata uppöver berget. Mycket vila skulle komma att behövas
Här äter vi lunch på väg upp. Jag vet inte hur vi hade tänkt, för vi visste att toppturen skulle ta ca 10-15 timmar men det här var det enda målet mat vi hade med oss förutom några varma koppen. 
Nu har vi börjat komma upp ett par höjdmeter medans psyket sjunkit ett par nivåer. Vi börjar bli trötta och hungriga och vi vet att dextrosolen och russinen börjar ta slut och vi har ingen mat kvar. Vi vet dock att det är ganska länge kvar till toppen.
Vissa av oss hade ett ”jävlar-anamma” som satte in nu och vi ville nästan öka farten för att, jag citerar, ”komma upp på denhär jävla bergsknallen nångång” medans andra hade börjat fälla en och annan tår och funderade på att vända om.
Med mycket stöttning av varandra fortsatte vi trots allt uppöver. Och tillslut stod vi där och såg ut över världen.
Där är den. Sveriges högsta punkt
Underbart. Bara underbart
Det bästa fikat jag någonsin har fikat. Linnea fiskar upp en varsin snickers till oss alla och det visar sig att jonte släpat med sig champange upp. Helt jävla underbart skulle jag vilja påstå.
Sen var det bara att knata neråt igen då. Vädret är fortfarande toppenfint och känslan av att stå högst i Sverige vill liksom inte släppa taget.
På mindre än fem minuter slår dock vädret om och glädjeeuforiet övergår snabbt till en stark oroskänsla. Eftersom vi knatar på och tappar höjdmeter hela tiden klarar vi oss från dimman även om den ligger som ett täcke över oss hela vägen hem.
Toppturen tog 14 timmar och med midnattssolen vände vi lite på dygnet. Såhär morgonpigga var vi kl 14.00 dag tre.
Det hade börjat regna på vägen ner till basecamp och vi hade alla gått ner oss i en å så vi var blöta och visste att vi inte skulle torka även om vi hängde upp alla kläder. Så efter ett snabbt familjeråd konstaterade vi att det var bättre att bege oss hemöver än att stanna kvar på en vilodag. Vi kunde ju stanna och slå läger på vägen om vi blev trötta.
Så trötta och skadade som vi var vid sista fikastoppet har jag nog aldrig varit förut. Fötterna var alldeles trasiga och man var alldeles mör i hela kroppen. Vi trotsade alla lagar och fortsatte hela vägen hem till Nikka ändå. Tanken på att stanna upp och vila fötterna för att sedan måsta tvinga på sig de blöta kängorna och börja gå igen var värre än den smärta vi fick genomleva de sista 5 kilometrarna hem.
Skador. Vissa drabbades värre än andra.
Men alla var trots detta SJUKT nöjda med trippen
Sidärja, så har man knåpat ihop en presentation värd åtminstone 1, kanske 2 högskolepoäng. Larvigt.
Kul att få se för en som inte var me´!!
