LinaSofie

I vanliga fall tar det emot att kliva upp före 05.00 men den här gången visste jag att det var en superbra dag som stundade 36 mil söderöver.
Så vi packade in oss i bilen på lördagsmorgonen och for mot Falun.

Stortysken flög genom kurvor och över gupp. Myrar och kalhyggen swishade förbi utanför fönstren. Patrik körde som om han trodde han ägde en sportbil bara för att den hade S-line, medans Linnea skrek att han skulle sakta ner så hon kunde noppa sina stackars ögonbryn utan att peta ut ögonen med pincetten. I baksätet satt jag i ena hörnet och var i vanlig ordning en snäll ängel medans Danne satt i andra hörnet med kupébånge och fantiserade om Daniel Bodins nackställning.
Samtalsämnena varierade, det var allt mellan 44-mattor och husköp i Loos.
Vi var alla väldigt förväntansfulla och humöret var på topp.
Framme i Falun proppade jag BHn full med 4centiliters absintheflaskor och sedan äntrade vi Lugnets område -Clash Of Nations, nu var vi här!

Man fick springa mellan skotercrossbanan och hoppacken då programmet var väldigt tight och man ville ju ha bra platser på läktarn på båda ställena.
För varje gång vi bytte läktare skrattade vi gott åt alla söta tjejer och fjolliga grabbar som hoppade på sidorna av vägen med sina nya Converse för att undvika leran. Vi vana och lortiga jämtlänningar hade naturligtvis skott på oss storkängorna och gick glatt rätt igenom lervägarna. Så medans 9 996 människor hoppade på grässträngen på sidan av vägen så var vi fyra st som gick på den breda vägen, vi hade gott om plats att stega på så de fina läktarplatserna var säkrade.

Det var med skräckblandad förtjusning man såg Corey Davis och hans grabbar sätta sina backflips och cliffhangers.
Säg vad ni vill, men när Corey gjorde whippen kan jag avslöja att det inte bara var områdets vägar som var kladdiga.

Tillbaka till skotercrossbanan där Jörgen Brink nu skulle göra en uppvisning.
En uppvisning som skulle komma att stå honom dyrt då den sopan tydligen inte förstått naturens egna lagar och bestämmer sig för att köra rakt fram där banan svänger och landar någonstans ute på vischan och kvaddar den lånade skotern ganska duktigt.
Men till hans försvar kan jag erkänna att jag typ gjort samma sak i bob-backen i Persåsen då jag tävlade mot småungarna på 7 år och inte räknade med att jag fick upp sjukt mycket högre fart än dom och rammade det blå säkerhetsnätet ganska duktigt i de flesta svängar.
Det visade sig att kälkåkning var minst lika kul om man låg utanför banan som i banan. Kanske Jörgen Brink tyckte samma sak om skoteråkning?

Sen var det äntligen dags för Emil min Emil att ställa upp sitt åk på startlinjen i finalen och på läktarn satt jag och studsade av nervositet.
Sämre start kan man ju leta efter och min nervositet övergick i ilska. -Kan han inte köra skoter eller?!
Han körde upp sig ett par placeringar till sist och jag behövde tillslut inte skämmas för han. En niondeplats fick duga.

Sista tävlingen på banan var Pro Open och, förlåt för att jag låter gammal, men vafan, vilket oliv det blir av dom där maskinerna. Man önskade ju att man hade peltorkåporna med sig när dom körde.

En sista sväng bort till FSX-banan för att kolla trickgrabbarnas avslut och sen skulle allt vara över. Jag skulle åka till Mora för en myskväll med familjen. Trodde jag.
Tills jag som av en händelse hamnade i Emils buss med en grogg i handen och en skoterbankett i sikte.

Mingel med Sveriges skoterelit och åkare från både Norge, USA och Ryssland var precis vad jag behövde som avslutning på denna vinter.

Absinthen tog slut och jag med den.
Nu är jag hemma på jämtländsk mark igen. Nästan helskinnad och nästan med hedern i behåll.
Nu går vi mot ljusare tider och jag kan inte annat än längta till nästa skotersäsong.