Jag är en dålig människa
Att vakta farmen när päronen är bortresta innebär ett stort ansvar; hunden ska matas och rastas, huset ska ses över, blommor ska vattnas och veden ska köras in.
Men jag kände att det var något jag hade glömt. Jag kunde inte säga vad det var, jag trodde magkänslan sa ifrån för att kylskåpet var tomt, men ikväll fick jag sms;et från mamma.
Kaninen som lillasyster fick när hon gick i trean som bara skulle leva upp till tre år, som expediten på djuraffären dyrt och heligt lovade, visade sig leva lite längre än väntat.
Lillasyster går nu i trean på gymnasiet och än är kaninjäveln pigg och rask.
Han heter Zorro och bor nere i källarn på vinterhalvåret och i ena hundgårn på sommaren, vägg i vägg med stövaren. Han glöms lätt bort eftersom ingen i familjen vill ge han kärlek när han bor längst där inne i de mörkaste skrymslena en trappa ner.
Tydligen gillar kaniner att ha det så.
Så med dåligt samvete över att än en gång glömt bort en familjemedlem gick jag ner och hämtade upp den svarta tussen så han fick komma upp i värmen en stund. Jag gav han även mat och vatten så han nu återigen klarar sig ett par dagar.
För övrigt kan nämnas att stövarn idag smet ut på byn, jag fick soppatorsk med fyrhjulingen och det är kallt i huset. Det där med att vara husvakt kanske inte är min grej riktigt.
