LinaSofie

Man kan kanske tycka att österängsparken ser ganska lerig och skitig ut just nu, men man vet ju att även fast denna gräsplätt kommer vara upptorkad, grön och fin där i början på juni, så kommer den ändå att vara jättelortig och blöt ändå. If you know what i mean.
Det är med blandade känslor jag går mot studenttiderna i år.
Jag älskar denna underbara dag där ungdomen firar att dess skoltid är förbi. Solen skiner oftast och flickorna blir så fina när lyckan lyser i deras ögon och grabbarna trugar i sig sin varma och avslagna öl medans ögonen blir mer och mer glansiga av dess alkoholpåverkan. Slipsknutar lossnar lite mer för varje timme som går denna härliga dag, utan oro och nervösa miner -idag festar de som om det inte fanns någon morgondag.

Dagen efter denna lyckans dag vaknar de upp med ångesten över vad de gjorde på rådhustrappan inatt och inser att efter det tarvliga sommarjobbet de lyckats snika åt sig kommer stå arbetslös till hösten.
Redan på studentmiddagen kommer de tröttna på frågan om vad de ska göra till hösten, vad de ska göra med deras liv.
De kommer inse att skoltiden inte alls är över. Snart kommer de måsta välja högskoleutbildning även fast skollusten inte går att återfinna på år och dagar. De går febrilt igenom listan på utbildningar på studera.nu, de vill utbilda sig till nåt som man tjänar ganska bra på, men helst ska utbildningen vara så lätt och kort som möjligt.

Sanna mina ord -jag har själv varit där. Det är fyra år sedan. Fyra år sedan jag satt där, salongsberusad på den övre läktarn i Wargens aula och skulle lyssna på jubelanternas dryga tal och skolans snyggaste brud skulle spela gitarr och sjunga någon trist låt med gråten i halsen.
Man fick inte ha alkohol i aulan, så ganska tidigt under denna högtidens timme, ungefär när jag kände den första svettdroppen rinna nerför min vad från mitt knäveck gick jag ut i korridoren. Där låg redan min älskade klassföreståndare nerhasad i ett hörn. Han hade insett långt före mig att det skulle komma att bli en långdragen avslutning och tagit sitt förnuft till fånga och smugit ut.
Jag hasade ner bredvid honom och bjöd på en cider som jag hade med i min tygpåse.
Det var dags att dricka upp sig innan man skulle kliva upp på flaket som skulle köra oss runt stan, varv efter varv.
Förväntningarna var höga. Idag var dagen som skulle vara den bästa i mitt liv.

Min familj var sen till mottagningen av elever ut från skolan. Jag fick stå där själv och vänta på dem medans jag såg mina klasskamrater tas emot av härliga familjeskratt.
Jag hade inte druckit upp mig tillräckligt, så jag var relativt nykter på flaket.
Vi hade ett fjantigt flak.
Efter flaket skulle familjen äta mat på restaurangen Loftet. Min familj var sen dit också.
På Österäng var det mer poliser än studenter. Och för de stackars studenter som ändå vågade sig dit grävde polisen fram alkoholen på och hällde ut.
I varje liten park runt om i stan kunde man se ungdomar med sina studentmössor på. De satt och hade det trevligt med sina klasskamrater, men någon gemensam stor fest blev det inte för oss alla studenter, eftersom alla gömde sig för polisen.

Dagen som är till för studenterna, dess festande och gemenskap har tagits över av ett gäng partypoopers i uniform och ett par kärringar i röda jackor från sociala.

Iår firar vi studenten för syster nere i Mora.
Först var jag lite bitter över att inte få vara i Östersund och se mina små fadderbarn (för det är dom, dom här 93orna. Jag är ju jessikas syster, jag känner de flesta från hennes gamla klass i svensta, jag har lärt dom allt dom kan och jag har försett dem med alloholhaltiga drycker så länge jag har kunnat), men nu när jag tänker efter så inser jag att studentstaden Östersund redan haft sin storhetstid. Kvar finns bara en död Österäng med tråkiga gubbar på.

Det är på tiden att jag erövrar en ny studentstad. Mora kommer leverera -och gör Mora inte det gör jag det åt dem.